Historien om manus-påsarna

För många år sedan, när jag arbetade som redaktör på den kungliga akademien, råkade jag göra ett riktigt förfärligt misstag. Hemma i hallen hade jag ställt ett antal påsar med pappersskräp, sådant som skulle hämtas av sopbilen. Många påsar var det, fulla med gamla tidningar, papper och annat tråkigt. Bredvid påsarna som var avsedda för sopbilen hade jag ställt två andra påsar med manuskriptet till en bok som jag just arbetade med. (Boken var skriven av en mycket lättretad dirigent som jag skrev om för länge sedan i ett blogginlägg med titeln Den arge dirigenten.)

Sopbilen brummade redan ute på gatan,

Nu var det morgon och det var bråttom till jobbet och ute på gatan brummade redan sopbilen. Min dåvarande make ville vara hjälpsam och tyckte väl att det skulle vara skönt att få bort alla de skrymmande påsarna - så han tog allihop och rusade ut till sopgubbarna i sista sekunden, precis innan sopbilen försvann runt hörnan. Jag kommer ut i hallen och ska ta manus-påsarna - men de är borta. Finns inte!! Jag nästan svimmar av fasa. Och inte kunde jag bli arg på maken heller - han ville ju bara hjälpa till. Och den arge dirigenten... Bara tanken på hur han skulle reagera fick blodet att frysa till is i ådrorna. Om han ens skulle överleva ett sådant vredesutbrott. Han kunde ju få en stroke, till exempel. Och då skulle det vara mitt fel...

Det kan vara farligt
att ställa papperskassar i hallen...

När jag kom till jobbet ringde jag till sophanteringsföretaget och förklarade min belägenhet. De sa att en enda möjligheten var att jag personligen åkte ut till Lövsta-anläggningen och själv letade efter påsarna. (Förresten; var det ICA-påsar eller var det Metro-påsar?... Jag kunde inte minnas...). Sagt och gjort, jag kastade mig i en taxibil som snabbt körde ut till den stora sopförbränningsanläggnngen. Ett gigantiskt berg av sopor tornade upp sig mot hösthimlen. Hur skulle jag hitta mina båda påsar där?? Förtvivlad åkte jag tillbaka till jobbet, stängde in min på mitt arbetsrum och grubblade.

Sopberget tornade upp sig mot hösthimlen.

Grubbla är alls inte dåligt - för rätt vad det är kommer man på någon lysande idé. Det slog mig plötsligt att jag en gång sett en spåtant i TV. Hon hette Saida och kunde svara på läsarnas alla frågor - oavsett vad de handlade om. Var fanns mormors gamla pendyl? Var det farbor Karl som spökade på vinden? Och varför hade Olle gjort slut? Saida hade svar på allt. Kanske att hon kunde hjälpa mig också? Kanske hon kunde se var manus-påsarna fanns nu?? Jag ringde till SVT Sundsvall (tror jag det var) och fick prata med producenten som gjorde programmen med Saida. Först var han skeptisk, men sedan jag berättat om manus-påsarna och den arge dirigenten, gav han mig direkt Saidas telefonnummer. För Saida är verkligen helt fantastisk, sa han. Hon vet allt, hon ser allt och hon känner allt.

Den fantastiska Saida.

Jag stängde dörren till arbetsrummet och började ringa, men det tutade upptaget. Jag ringde och ringde och ringde - men det var upptaget hela tiden. För som producenten sa, alla vill prata med Saida.

Jag fick aldrig tag i Saida och vad som hände med manuspåsarna, tänker jag inte berätta.
Den arge dirigenten fick inte någon stroke och hans bok kom ut till slut. Och historien om manus-påsarna fick han förstås aldrig höra.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner