Att ta fram till vädring - Del I

Att beskriva stora, svåra och smärtsamma känslor kan vara mycket svårt - särskilt när känslorna finns i ens eget liv. Antingen kan man förminska dem, inta en lite distanserad, intellektualiserande, attityd och säga något i stil med "Visst - det var rätt jobbigt. Men man måste ju gå vidare..." Ett exempel på detta var när skådespelaren Johan Rabaeus i kvällens Skavlan-intervju fick frågan om hans bröder sett honom uppträda på scenen. Det trodde han inte att de gjort. Inte heller hade fadern någonsin accepterat hans val av yrke, bara visat förakt. Det gick en skälvning över Rabaeus' ansikte, men han beskrev inte med ett ord hur detta svek och ointresse måste kännas, hur det måste gnaga i hjärtat och urholka stoltheten. Är det kanske elden från den känslan som pyr i alla hans oerhörda tolkningar? För allt han rör vid brinner - allt från barnprogrammen Williams önskestövlar och Bob och Bobek till Gregorius, Salieri i Amadeus, missbrukarbrodern i VD och Gud i ett drama av George Tabori, som jag tyvärr glömt titeln på. Man sitter andlös och fascinerad.

Johan Rabaeus.

Eller så kan man skratta bort allvaret och göra komik av sorgen - ungefär som en stå-uppare. Jag tänker på Jonas Gardell, som jag också beundrar mycket. Han grimaserar och talar med överdriven och tillgjord diktion. Han slingrar sig över scenen, knäar och vrider sig. Publiken kiknar av skratt, och det är inget dåligt skratt, för man skrattar faktiskt sorgen och ångesten rakt upp i ansiktet. För Gardell är ingen lustigkurre, fast han är så rolig - han är en allvarsman och predikant. Han menar vad han säger - mellan raderna. Och i sina texter gräver han på djupet i de mörkaste känsloskikten. Alla stora humorister är allvarsmän - annars skulle de inte vara så roliga. Det är i kontrasten som komiken föds.

Jonas Gardell - en allvarsman.

Så finns det ett tredje sätt att förhålla sig på: att vara tyst om sina svåra känslor. Att bära dem på insidan, sedda av ingen. Man varken intar en distanserande attityd eller skrattar åt dem, man bara gömmer dem och hoppas på att de ska försvinna av sig själva. Hur klarar man det? Ett sätt är alldeles säkert att lyssna till musik som skildrar stora känslor. Då kan den egna sorgen eller vreden få komma fram "till vädring" en liten stund iallafall. Death Metal är stort i hela västvärlden.

Öronbedövande starka känslor.

Ingenting kan göra ondare än kärlekssorg. Om man skulle göra statistik på vilken musik människor verkligen älskar och berörs av, är jag ganska säker på att en överväldigande procentandel skulle bestå just av musik som skildrar kärlekssorg. Här kommer det första exemplet: Darins You're out of my life. Det andra exemplet kommer imorgon - och det handlar om alldeles precis samma sak, fast 130 år tidigare: sorgen som gör så ont att det är som en kniv i bröstet.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner