Vad kostar ett liv?

Det finns människor som anser sig ha blivit misshandlade och åsidosatta och som i sin förtvivlan kräver upprättelse i form av ekonomisk kompensation. Många av dem har verkligen skäl att göra det. Stora och tungt vägande skäl. Men räcker det verkligen med pengar?

Jack Nicholson i rollen som den oppositionelle
MacMurphy i Milos Formans berömda film Gökboet.

Det allra värsta och mest upprörande exemplet på detta, tycker jag, är alla de människor som ända fram till 1960-talets mitt utsattes för det som kallas lobotomi - ett kirurgiskt ingrepp i hjärnan. Nervbanor från frontalloben in mot djupare delar av hjärnan skars av i syfte att bota mentala störningar. Problemet var bara att ingreppet medförde svåra skador som ledde till att patienternas personlighet förändrades drastiskt. Från att ha varit en levande (och lidande) och kännande människa kunde patienten i ett slag bli en apatisk zombie, utan energi och utan ett flexibelt fungerande intellekt. (Detta skildras bl.a. i Milos Formans berömda film Gökboet.) Trots dessa grova biverkningar - ibland avled patienterna till och med av skadorna - tilldelades upphovsmannen Egas Moniz Nobelpriset i medicin så sent som 1949. Och då hade metoden använts flitigt i över ett decennium.

Egas Moniz - lobotomins fader och Nobelpristagare.

När jag var ung minns jag att jag i ett TV-program såg en äldre kvinna som berättade om sitt liv efter lobotomi-ingreppet. Kvinnan satt i en fåtölj och pratade långsamt och liksom känslolöst. Det var som om hon berättade om något som inte berörde henne ett dugg. Det där livet - var det verkligen hennes liv? Det verkade inte så. Det hade liksom bara förflutit, passerat utan att hon egentligen varit delaktig. Och nu önskade hon att Staten skulle kompensera henne med ett skadestånd.

Koloristen Sigrid Hjertén var en av dem som lobotomerades
och avled av skadorna efter ingreppet.

Sådana fruktansvärda övergrepp går inte att förstå. Hur kan man återgälda något sådant? Hur astronomiskt stort skulle inte det skadeståndet måsta vara? Det är som att svara på frågan: hur mycket kostar ett liv? Svaret måste bli att ett liv inte går att värdera i pengar. För hur kan man återbetala värdet av alla de erfarenheter som den drabbade människan gått miste om? Hur kompenserar man bristen på minnen? Skulle man värdera erfarenheter och minnen i pengar - då skulle ett skadestånd betinga miljard-belopp. Förresten: inte ens nio nollor kan väl uppväga kärlekslyckan, barnafödandet, vardagsbestyren, den goda maten, vännerna, naturupplevelserna och - framför allt - de myriader av tankar som forsar genom medvetandet och som gör oss till levande människor.

Upprättelsen måste ske på en helt annan nivå. Upprättelsen måste vara så stor att den väger lika tungt som övergreppet i vågskålen. Hur går det till? Antagligen går den frågan inte att svara på. Eller gör den det?


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner