Vem är nyttigast?

När jag var liten ville jag bli läkare. Jag läste allt om sjukdomar, önskade mig ett skelett i julklapp och tittade på filmjölk i mitt mikroskop. (Har aldrig ätit fil sedan dess.) I skolan gick det fint med biologi, kemi och fysik. Men matematiken... Av det skälet vågade jag inte satsa på naturvetenskap och läkarutbildning, utan valde humaniora istället. Språk hade jag så lätt för och grammatiken gick som en dans. Jag valde den lätta vägen - det som jag kunde: lingvistik och textanalys. Men jag valde inte det som jag ville; medicin. För tyvärr är det inte alltid detta sammanfaller; det som man kan och det som man vill.

Skrämmande utsikt från mikroskopet:
kvalster i sängen.

Men - nu på ålderns höst ångrar jag mig. Så enormt mycket. Varför? Jo, det ska jag svara på nu.

Idag var jag med min make tillbaka på Linköpings universitetssjukhus. Återbesök efter hans nackoperation tidigare i höst. Vi fick träffa sjukgymnast och neurokirurgen som opererat bråcket och ersatt den lilla trasiga disken med en protes. Vänligt bemötande, raka puckar, tydlig kommunikation. Inget krångel, inget självhävdande, inga försök att visa makt och överlägsenhet - för det behövdes inte. Inga svåra ord och medicinska termer för att imponera och briljera - för det behövdes inte heller.

Som kirurg behöver man inte förklara sig.
Man är odiskutabelt nyttig.

Som kirurg är man säker, man kan sin sak, ingen ifrågasätter. Man har makten i sin hand och bemöts med respekt, beundran och till och med vördnad. Just därför kan man vara så generös och öppen som man vill vara. Man har råd att tveka och fundera. Man har råd att sänka garden. Som kung kan man unna sig att vara precis den människa man är. Det finns inget behov av spel för gallerierna. Vad beror det på? Jo, det handlar om att man inte behöver inte försvara sig och det man gör, för det är ingen som tvivlar på att det man uträttar är både nyttigt och betydelsefullt.

Humanister i arbete. Svenska akademien sammanträder.
Ständige sekreteraren Peter Englund i förgrunden.

Som humanist måste man ständigt försvara sig. För man är ju inte nyttig. Egentligen är man ett slags parasit på samhällskroppen. Eller om man vill uttrycka det aningen mildare: en liten dekoration i hörnet. Det man eventuellt tillför är ganska överflödigt och meningslöst. Är det så? Kanske frågan ska ställas på ett litet annorlunda sätt: Måste det vara så?

Svaret blir nog tyvärr jakande. Iallafall i vår nutid där allt som går att ta på, som brummar och bullrar och syns, är mycket högre värderat än det som lite föraktfullt rubriceras som "mjukvara".

Och visst. Måste man välja så... Hellre få hjälp med sina gallstenar än att läsa Hemingway. Och när det gäller finansieringen av forskningsprojekt - vad är mest nyttigt; stomiforskning eller en komparativ studie mellan kreolsk och fransk grammatik? Svaret är lätt: stomiforskningen förstås. För vem vill få en påse på magen i onödan? Och vem bryr sig om det finns konjunktiv i kreolskan eller inte - egentligen?

Hur bevarar man sin självrespekt som humanist? Med den ständigt gnagande känslan av att vara överflödig? Omskolar sig till kirurg? Eller "blir vid sin läst" och står ut? Ska fundera vidare...


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner