Räcker det med insikt?

Det finns ett talesätt som lyder ungefär så här: "Med insikten är halva slaget vunnet". Det låter fint -men jag tror tyvärr inte att det stämmer. Halva slaget är inte vunnet. Kanske en femtedel. Resterande fyra femtedelar är arbete, åter arbete och övning. Men - det är ju inte kul att säga till någon förstås. Det är ungefär som när man oroligt frågar tandläkaren om det kommer att göra ont. "Nej då, bara lite - kanske", brukar han svara då. Fast han vet att det kommer att göra ganska så ont. Frågan är om det vore bättre om tandläkaren skulle svara tvärtom istället? "Ja, det kommer antagligen att göra hemskt ont, så det är lika bra att vi bombar med en rejäl bedövning direkt..."

Lika bra att vi bedövar direkt!

I dagens DN svarar psykoterapeuten Liria Ortiz på en läsarfråga under rubriken Fråga Insidans experter. Liria svarar alltid mycket klokt och inkännande. Hon bemöter och bekräftar frågeställaren, visar att hon förstått, ställer upp alternativa tolkningsmöjligheter och föreslår på ett mycket pedagogiskt vis olika metoder att hantera det aktuella problemet. Metoder som innebär ett både mer eller mindre genomgripande arbete för frågeställaren.

Psykoterapeuten Liria Ortiz.

En kvinna i 30-årsåldern skriver om sin känsla av att inte känna sig tillräckligt uppskattad av sina vänner. Hon bjuder dem på middagar, utflykter, evenemang av alla möjliga slag, ordnar saker för dem - men de bjuder inte tillbaka så mycket som hon skulle önska. Ibland hittar de på saker utan henne. Detta får henne att grubbla och känna sig åsidosatt - hon tycker själv att grubblandet börjar ta för mycket tid och kraft. Tycker vännerna inte om henne? Har de kanske roligare utan henne? Vad är det för fel? Egentligen?! Så hemsk är hon väl ändå inte?? Frågebrevet är mycket välformulerat och insiktsfullt - men mellan raderna tycker jag mig ändå skymta en perfektionist som räknar poäng. Men visst - insatserna haltar. Rädslan för att kompisarna kanske har roligare utan henne - trots alla ansträngningar - tränger sig på och skapar oro och undran.

Tänk om vännerna har roligare utan mig?
undrar brevskrivaren

Liria Ortiz kommer med olika råd. Som att ta hand om sig själv och inte uppleva ensamheten som ett nederlag, som att försöka att vara mera närvarande i stunden. Men det stora och viktiga rådet brevskrivaren får, är ändå att börja gå i psykoterapi. Liria Ortiz kommer också med en tolkning: att brevskrivaren möjligen kan ha ett stort bekräftelsebehov och därför lätt känner sig åsidosatt och sviken. Dessa känslor av ständig besvikelse och oro går att arbeta bort, förutsatt att man söker rötterna, finner dem, skärskådar dem ordentligt, vänder och vrider på dem, diskuterar dem, undersöker hur man förhållit sig till dem - och hur man hanterar dem i sin nutid.

Lika bra att gå till botten med problemen.

Jag är inte alls säker på att brevskrivaren vill ta till sig rådet om att gå i psykoterapi. Det kan vara ett ganska genomgripande och långsamt arbete och resultatet kan låta vänta på sig. Orkar man ge sig in i den processen? Har man tid? Räcker det ändå inte bara med att man fått insikten? Då är ju ändå halva slaget vunnet? Eller?

För att återgå till tandläkarmetaforen: det är kanske ändå bättre på sikt att gå till botten med problemen och göra den jobbiga rotfyllningen, även om den gör ont.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner