Att bli sedd gör skillnad

Jag handlar familjens mat på Hemköp. Det är en trivsam och väldisponerad affär, men ibland är det långa köer till kassan. Men - det gör oftast ingenting, för då passar jag på att tjuvläsa kvällspressen. (Sedan smusslar jag omärkligt tillbaka tidningen i stället innan det blir dags att lägga upp maten på rullbandet...) Idag var det lååång kö och jag hann bläddra ordentligt i Aftonbladet; ett stort reportage om skådelspelerskan, sångerskan, allkonstnären Regina Lund som kämpar en hård kamp mot en aggressiv bröstcancer.

Regina Lund kämpar mot sin cancer.

Operationen är avklarad och nu pågår en oerhört tuff cellgiftsbehandling - allt hår på kroppen faller av, naglarna lossnar, illamående, feber, huden flagar, outhärdliga smärtor och synen påverkas, så att hon ibland inte kan se. Regina Lund säger i reportaget att det är för att hjälpa andra som hon går ut i offentligheten med sin sjukdom - så att de inte ska känna sig så ensamma med sitt lidande. En kändis kan också lida. Det är bra att vara öppen med sitt lidande, tycker jag, även om man inte är någon kändis. Hur ska andra människor annars förstå vad man går igenom?

Biggest looser - en enorm seger, som jag tror
är svår att vinna alldeles på egen hand.

Men jag tror att Regina hjälper sig själv också. För tänk vad mycket bättre det måste kännas att veta att man inte är ensam. Att det faktiskt finns folk därute som följer en, som ser en, som tänker på en. Vilken lycka och vilken styrka! Jag är säker på att man kämpar hårdare, starkare och mycket mera effektivt om man är sedd. Det finns många exempel: super-bantare som deltar i TV-sända tävlingar till exempel. Hur lätt skulle det vara att banta bort flera tiotals kilo alldeles ensam - sedd och hörd av ingen? Det är nog en närmast övermänsklig uppgift. Förmodligen finns också en betydligt större återfallsrisk om det inte finns någon som applåderar vid målsnöret. Man måste ha credit för sin kamp - annars orkar man inte driva den.

Och ett annat exempel, om än på en mycket basal nivå, som jag själv upplevt otaliga gånger. Jag gillar att löpträna, men ibland känns det alldeles väldigt tungt och motigt. Benen är blytunga och man släpar sig fram på sin springrunda. Men - så kommer där någon och ropar något uppmuntrande. Genast kommer kraften tillbaka och plötsligt nästan flyger man fram. Benen känns inte ett dugg tunga längre.

Ibland känns benen blytunga.

Att välja offentligheten är inte bara modigt, det är nödvändigt - om man har tillgång till den, vill säga. Det finns ett annat exempel, och det är den nyligen avlidne Kristian Gidlund, journalist och trummis i Sugarplum Fairy. Han drabbades av magsäckscancer och avled nu i höst, endast 29 år gammal, efter en lång och mycket plågsam sjukdomstid. Men - han bloggade om sin ojämna kamp mot cancern och bloggen följdes av hundratusentals läsare. Sjukdomens stadier, kampens faser, livet, det vackra, ljuvliga, längtansfulla som snart skulle vara slut, kärleken, sorgen, förtvivlan, rädslan, äcklet - allt skrev han om. Jag är helt övertygad om att bloggandet gav hans lidande ett slags mening - hur orättvist och meningslöst det än var. Hans tid var utmätt redan, han var dömd, men många männisskor följde honom hela vägen och det måste ändå ha känts som ett slags hopp - nästan som ett viktigt brev till den framtid som han visste att han aldrig skulle få uppleva.

Kristian Gidlund 1983-2013.

Men tänk på dem som går igenom samma lidande som Regina Lund och Kristian Gidlund, men som inte har någon som ser dem, stöttar dem, lyssnar på dem? De som lider i det tysta, sedda och hörda av ingen. Hur går det för dem? Hur finner de något slags mening med sitt lidande? Vem tröstar dem och ger dem hopp?


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner