Är det farligt att vara allvarlig?

Så här står det i Dagens Nyheter idag: "Förut lämnade folk Svenska kyrkan för att de inte trodde. Nu lämnar de den för att de tror." Orden yttrades av religionssociologen Madeleine Sultan Sjöqvist och citeras idag av Lena Andersson i artikeln Med Gud in i tankelättjan. Lena Andersson slår hårt mot det hon kallar "dunbolsterteologerna" som tagit makten i kyrkan. Allt är tillåtet, allt är lika rätt, inget är fel och att ställa en tydlig fråga och leverera ett tydligt svar - det anses "begränsande". För en klar tanke som formulerar en klar slutsats riskerar att "utesluta andra möjligheter eller möjligheten att allt kan vara hur som helst."

Oj då, blev visst lite fel där.
Men det gör ju ingenting...

Allt kan vara hur som helst. Det är hårda ord - men säkert rättvisa, tyvärr. Nu går jag inte i kyrkan särskilt ofta, men när döttrarna var små och sjöng i barnkören, då var jag tvungen att gå i högmässan och lyssna till prästen. Det var då, när jag satt där och lyssnade, som jag upplevde vilken oerhörd chans dessa präster egentligen har att påverka, att gripa in, ställa frågor, skapa tankar och debatt. Tar de den chansen? Nej, det gör de inte. De väljer bort det provocerande, det stridbara, det som skulle kunna skapa en levande dialog om den kristna tron. Istället väljer man att vara mysig och mild. Bjuda in till kaffe med kaka i församlingsrummet, lite allsång för de äldre. Allt är lika rätt. Inget är fel. Och det ska absolut inte vara jobbigt att gå i kyrkan - det ska vara lättsmält och ofarligt, luddigt och snällt. Inget är fel - allt är lika rätt, på sitt sätt. Ingen ska känna sig utanför i mysrummet och trivselhörnan. Alla ska få vara med.

Ingen ska känna sig utanför i kyrkans myshörna.

En liten sann historia. När jag var 38 år bestämde jag mig för att bli konfirmerad i Svenska kyrkan. Vi var en liten grupp vuxenkonfirmander som läste tillsammans en kväll i veckan, under ledning av en präst. Jag tror knappast att vi en enda gång diskuterade det som kallas trons fundament. Inte heller nämndes Treenigheten, teodicéproblemet eller uppståndelsen, varför Judas svek Jesus eller om Jesus kände sitt öde redan från början. Allt handlade om det som kallas "etik". Vilket i det aktuella fallet innebar att alla satt och lyssnade till en äldre dam som berättade om gamla oförrätter.

Treenigheten dryftades inte
på konfirmationsundervisningen.

Så kom konfirmationen. Den skulle äga rum på Långfredagsnatten vid midnatt. I god tid berättade prästen för oss konfirmander att församlingen gärna såg att vi kom med förslag till musik under konfirmationsmässan. Eftersom jag jobbat med musik i hela mitt liv, såg jag nu min chans. I god tid levererade jag förslag till psalmer under mässan. Långfredagen är ju dagen för Jesu korsfästelse, så jag hade valt musik som präglades av lidandet på Golgata. Men... det var inte alls poppis. Prästen ringde hem och förklarade att Långfredagsmässan skulle vara en trevlig tillställning i kyrkan. Det skulle inte vara tungt, utan lättsamt och glatt och därför hade man valt helt andra musikinslag än dem jag föreslagit. Konfirmationsnatten kom och vi kläddes i våra vita särkar och knäböjde vid altaret. Alla sjöng glada visor om att vi alla är tillsammans. Gitarr och allsång och mysigt värre. Ingen orgel. Och absolut inga tecken på att Jesus nyss givit upp andan på korset.

Är det farligt att vara allvarlig? Tydligen tycker man det i Svenska kyrkan. Jag tror så här: vill kyrkan ha en framtid i vårt land, måste man våga vara just allvarlig. Eller snarare: ta sig själv och sitt kristna budskap på allvar. Man behöver ju inte bli taliban för det. Fredagsmyset kan man sköta hemma i soffan.

Här kommer Allvar: Slutkören ur Johann Sebastian Bachs Matteuspassion:

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner