| Halvt eller helt - det är frågan? |
Ett annat exempel, ur verkliga livet. Min mormor drack nog inte särskilt mycket champagne - så kommentaren ovan hade hon säkert inte fällt. Däremot brukade hon fälla en annan kommentar. Varje år, vid samma tillfälle - samma kommentar.
Mormor tyckte mycket om att sitta i en fällstol i trädgården. Hon brukade ha på sig sin vita hatt. Hon satt där och spanade efter ogräs, tror jag, för rätt som det var flög hon upp ur sin fällstol och ryckte upp något ur gräsmattan. Sedan satte hon sig igen och spanade. Självklart älskade hon våren och sommaren, det var ju då hon kunde sitta i sin fällstol och spana - med hatten på sig som ett skydd mot solen.
| Tanter i hattar verkar inte finnas längre. Här: Julia Caesar - tanternas Tant. |
Mormor brukade alltid fira midsommar med min familj. Majstången kläddes i trädgården, tårtan dekorerades och det dracks kaffe på terrassen. Men när kvällen kom, den goda maten var uppäten och sommarnatten var som allra ljusast och vackrast, då fick mormor något mörkt i blicken. Och det var då hon brukade fälla sin kommentar: "Nu går vi mot mörkret. Snart kommer hösten..."
| Den smärtsamt vackra midsommarnatten som är så kort att den nästan aldrig blir av. |
Mormor var mycket allvarlig. Jag såg på henne att hon verkligen menade vad hon sa. Jag kunde riktigt känna hur en kall pust av oktoberkyla strök över pannan. Försommarens dofter förvandlades en kort sekund till en lukt av multnande löv och fuktig dimma. Det hände att någon i sällskapet sa åt henne att glömma det där med hösten och njuta av de härliga sommarmånaderna som stod för dörren istället. Då blev mormor harmsen och stött och muttrade något ohörbart.
| En ganska svartsynt man - Woody Allen. |
Var mormor en svartsynt pessimist? En som alltid valde att se det negativa i livet? En som alltid hittade ett "men" eller ett "nej" eller ett "det går inte"? En som inte vågade "säga ja till glädjen" (som livsstilsgurun och lyckopredikanten Kay Pollak brukar uttrycka sig)? Nej - jag tror inte alls att det var där skon klämde. Jag tror det var tvärtom. Jag tror att mormor så intensivt älskade livet och sommaren, de ljusa nätterna, den skira grönskan - och allt det där ogräset i gräsmattan - att hon ville att det aldrig skulle gå över. Hon grep så hårt om det vackra för att hon inte stod ut med insikten att det skulle ta slut. Och midsommarnatten är en vändpunkt. Sedan tystnar fåglarna och grönskan blir mörkare.
I motsats till mormor älskar jag champagne. Och visst är det med vemod man konstaterar att glaset inte längre är fullt. Den första klunken är härligast - för då vet man att man har allt det goda framför sig. Det är inte att se livet i svart - det är att älska livet, väldigt mycket.
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar