onsdag 9 oktober 2013

Hade Jesus kul?

Ledsen.

Häromdagen mötte jag en mycket ledsen man. Han berättade att hans liv hade varit som ett enda långt lidande - från tidig ungdom till dags dato. Och det fortsätter i samma stil: sjukdom, skador, värk, fattigdom, ensamhet. Inget ljus i tunneln. Ingen bättring. Inga löften om en bättre framtid. Han suckade tungt och sa: "Ingen har lidit som jag!"

Vad skulle jag säga? På ett sätt hade han säkert rätt: hans tilldelning av lidande hade varit orättvist stor. Ödet hade serverat honom en alldeles för stor portion av svåra och tunga upplevelser. Och en alldeles för liten portion av det goda. Om nu Ödet skulle vända och servera honom lite efterrätt - skulle han kunna äta den då? Eller skulle allt det tunga och svåra hindra aptiten? Göra honom oförmögen att njuta av den lilla biten lycka?


Klarar man att njuta av den läckra lilla efterrätten
om middagen i övrigt varit tung och hårdsmält?

"Ingen har lidit som jag!" Det blev tyst - en lång tankepaus. Jag svarade något om att det nog ändå kanske finns de som lidit ännu värre. Det finns ju inget som är så hemskt, att det inte finns något som är ännu hemskare, funderade jag. Mannen tittade klentroget på mig. Jag insåg att detta var dumt sagt av mig. Lidandet går ju inte att mäta på någon universell skala. Reumatism är kanske en sexa på skalan, men Olle har lidit en nia ändå. Njurstenar är en sjua på skalan, men Kalle kanske lider en tia iallafall. Och depression är en fyra - fast Pelle lider svårt av sin nia ändå. Lidandet kan bara mätas av den som upplever det.

"Ingen har lidit som jag!" Orden ekade i mitt huvud hela eftermiddagen. Jag började tänka på Jesus, han som gick före oss in i mörkret. Han som led döden på korset för att sona våra synder. Kan man säga att han lidit mest av alla? Kan man säga att offerdöden på korset är det ultimata lidandet?


Är offerdöden på korset det ultimata lidandet?

Jag tror inte det. Jag tror att det finns lidanden som är ännu värre, mera långdragna och hemskare. Och som drabbar orättvist, grymt och totalt utan mening. (Hoppas att Jesus inte blir arg på mig nu...) Tärande sjukdomar som bryter ner med smärta och orkeslöshet och förtvivlan. Eller psykisk sjukdom som invaderar en människas tanke- och känsloliv och förlamar henne. Och allt detta totalt utan betydelse och mening.

Döden på korset måste ha varit fasansfull - outhärdliga plågor, förnedring och en isande känsla av övergivenhet. Men innan Jesus hamnade på korset; var hans liv bara ett enda långt lidande då? Han lär ju ha känt sitt öde - vetat att han var förutbestämd att bli förrådd och offrad. Förmörkade den vetskapen hela hans liv? Jag tror inte det. Då hade han inte orkat predika, samla lärjungar omkring sig, samtala, bota sjuka och väcka döda. Men nu gjorde han allt det där - och mycket mer. Fullt ös och stort mod och dådkraft.


Måste ha känts rätt bra...

Allvarligt talat tror jag att Jesus måste ha känt sig väldigt stolt och glad många gånger. Han fick berätta för dem som lyssnade, han fick lyfta lidandet från människors axlar, han fick till och med väcka människor ur dödens sömn. Det måste ju ha varit en hisnande känsla av lycka. Ett liv till bredden fyllt av mål och mening. Vem kan säga det om sitt liv, när man tittar på det i backspegeln?

Så: ja, jag tror att Jesus hade kul.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar