"Det kan bli kallt när lamporna slocknar"

Vad händer med kändisens känsloliv när rampljuset slocknar? När han/hon inte längre befinner sig i uppmärksamhetens centrum. När det blir tyst och kallt - där det förut varit fullt ös och hög temperatur. Det är ju ingen tillfällighet att de som bantar, sanerar sin kvaddade ekonomi eller får hjälp med sitt misskötta ruckel i TV lyckas så bra. De blir smalare, betalar av sina skulder och får ett trivsammare hem att bo i. Åtminstone så länge kameran rullar. Men vad händer sedan? Blir de tjocka igen? Nya skulder? Nya havererade byggprojekt?

Hur blir det när rampljuset slocknar?

Otvivelaktigt är det också så att de som ger offentlighet åt sina sjukdomar i media inte bara vinner sympati och får en puff i sina karriärer - de mår säkert bättre också. För att de blir sedda och uppmärksammade. Men - när kameran slutat rulla, hur blir det då?

I händelsernas centrum.

Den frågeställningen väcktes när jag läste om måndagens rättegångsdag i Sture Bergwall-fallet. Av media beskrivs Bergwall numera inte som någon personlighetsstörd patient, utan som en massmedialt säker person. Han för sig som en kändis. Han ler, pratar, klappar om folk, svarar rappt och adekvat på pressens frågor, är trevlig och verserad. Han har blivit van att framträda och huvudrollen som f.d. rikspsykopat, numera offer för en rättsskandal, är säkert ganska behaglig. Han kan, lite från sidan, betrakta skådespelet när psykiatrikerna och juristerna pucklar på varandra. Och detta är Sture Bergwall väl värd. Efter alla år som instängd, förnedrad, manipulerad och söndermedicinerad. Man skulle önska honom en skön revansch - bara för att platsa besserwissrarna och pretto-teoretikerna. Om man nu beslutar sig för att släppa ut honom från Säters sjukhus, vill säga.

Säter-frukost?

Men det finns en liten hake. Haken har formulerats av psykiatriöverläkare Eva-Marie Laurén. Hon ställer frågan om vad som kan komma att hända när den numera media-vane Bergwall inte längre befinner sig i händelsernas centrum. När rättsprocessen är över och när andra personer tagit över scenen. Kommer Bergwall att återfalla i brottslighet då - av frustration över att vara bortglömd och för att komma tillbaka in i "värmen" igen? "Det kan bli kallt när lamporna slocknar", säger Eva-Marie Laurén.

Kan det bli så? Jag vet inte. Men jag tror att risken finns. Att vara känd är bra. Att vara okänd är mindre bra. Men att bli bortglömd måste vara värst - för då har man smakat berömmelsens sötma. Fallet tillbaka blir brant och kontrasten smärtsamt stor.

Den slutgiltiga frågan är väl egentligen: hur kompenserar man en människa för så många förlorade år? Går det överhuvudtaget att kompensera? Och förmår den drabbade att ta emot kompensationen?


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner