fredag 4 oktober 2013

Freud och ett lysrör

Ikväll måste det bli ett kort inlägg. Jag är trött efter en lång dag på Stockholmsmässan i Älvsjö. Jag var där för att sondera terrängen inför att öppna en psykoterapimottagning tillsammans med en kollega samt en nätsajt med psykologisk rådgivning. Det blev många intressanta möten. Jag var nog den enda psykoterapeuten där - resten var flera tusen småföretagare i alla upptänkliga branscher. Men jag hade väldigt mycket att lära av dem. Till exempel hur man talar om att man finns, för det är psykoterapeuter riktigt dåliga på. Sedan kom jag att samtala med en läkare som slagit om till något slags natur-terapeut. Hon tar med sig sina patienter ut i skog och mark. Där, bland stockar och stenar kan de verkligen öppna sig, menade hon, främst eftersom de slipper ögonkontakt. Som vanligt kände jag en viss skepsis, skolad som jag är i den strikt freudianska traditionen. Men - kanske är det dags att tänja gränserna en aning, våga sig på att gå lite utanför de rigida ramarna? Fast inte för mycket. Två stolar, ett litet bord, en låda med näsdukar och en klocka - det räcker för mig. Kanske en krukväxt och en liten lampa också. Men inga träd och buskar.


Räcker fint för mig.

Innan jag slutar för idag, ska jag bara berätta en kort historia om vad som hände mig när jag gick min utbildning, hade träningspatient och gick i handledning. Jag tog emot min patient i ett rum på institutionen. Det var ett kalt och tråkigt rum med två stora skarpa lysrör i taket. I ett hörn fanns en skrivbordslampa uppmonterad på ett bord. Efter några sessioner märkte jag att min patient verkade lite irriterad av det skarpa lysrörsljuset, så en dag kom jag på att jag kunde släcka det ena av lysrören och tända skrivbordslampan i hörnan istället. Patienten verkade lättad när hon hade satt sig i stolen och kommenterade att det var skönt att slippa känna sig nästan bländad. På handledningen ett par dagar senare, redogjorde jag som vanligt i detalj för sessionen och konstaterade nöjt att jag löst lamp-problemet. Min handledare tittade strängt på mig med rynkade ögonbryn. "Vad gjorde du, sa du?" mullrade hon. "Släckte du lysröret?!" "Visst gjorde jag det", sa jag aningslöst. "Det var väl bra!" Men - där hade jag misstagit mig. Att släcka lysröret var ett rambrott. Det hade förändrat terapilokalen. Och en terapilokal är minsann ingen myshörna, fick jag höra. Så det så. Bassning blev det och jag fick lova att hädanefter ha lysröret tänt.

Men - eftersom jag tog emot min träningspatient sent på eftermiddagarna, efter det att min handledare gått för dagen, så släckte jag alltid det ena lysröret ändå. Fast det berättade jag förstås inte. Jag tror det är viktigare att lyssna till sitt hjärta och göra det man känner är rätt än att alltid slaviskt följa ramarna.

Här kommer vacker musik i den sena kvällen: Sting - The Shape of My Heart:





Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar