Allt är relativt

Ibland vet man inte alls vad man ska skriva om. Huvudet är alldeles tömt på idéer. Men ibland - som nu - är det istället alldeles för många uppslag som tränger sig på huvudet. Här kommer alla idéerna - och vilken av dem ska jag välja för dagens text?

- Ett par vill arbeta som akutjourfamilj och ta emot barn och ungdomar med problem. Men sociala myndigheter godkänner dem inte eftersom de tillhör Pingströrelsen och vill gå i kyrkan regelbundet. Sociala myndigheter tycker inte att barn ska behöva delta i religiösa aktiviteter.

Donatella Versace - det är inte lätt att bli äldre.
Men...

- Krönikören Hanna Hellquist skriver att det är svårt för kvinnor att åldras - detta efter att ha sett en botoxad äldre dam på gatan. Först blir man kritiserad ett helt liv för att man är för smal/för tjock, för lång/för kort, fel klädd. Sedan blir man kritiserad för att man åldras också - något som alls inte drabbar männen på samma sätt, skriver hon argt.

- Förläggaren Dorotea Bromberg går till försvar för en bok som nyligen givits ut på hennes förlag Brombergs och som rört upp en storm av kritik. Boken handlar om hur de grävande journalisterna själva mörkar, överdriver och förenklar det som kallas Sanningen, förvanskar fakta - allt för att göra en "bra story". Boken - En halv sanning är också en lögn - är skriven av en som själv befinner sig mitt i centrum: DN-skribenten och debattören Hanne Kjöller, som nu fått hela sin egen yrkeskår att vända sig emot henne i ett slags kollegialt hat. Dorotea Bromberg skriver till hennes och förlagets försvar, rakryggat, stolt och vackert.

Dorotea Bromberg med den hårt kritiserade boken.

Ja, vad väljer man av allt detta? Jo, inget av dem. Istället väljer jag att skriva om en man som flydde kriget i Libanon för tjugo år sedan och kom till vårt land, men som inte blivit insläppt på riktigt. En man som kämpat med alla medel för att hålla sig flytande - papperslös i över fem långa år. Många olika arbeten, tunga och dåligt betalda, allt för att kunna skicka hem pengar till sina föräldrar och syskon som stannat kvar i det sargade hemlandet.

Krig. Svårt att förstå för oss svenskar.

Till slut råkade han ut för en arbetsplatsolycka som med tiden gjort honom alltmer invalidiserad - men han kämpade på ändå, trots smärtor som till slut blivit nästan övermäktiga. För ingen brydde sig ju. Ingen lysssnade. Ingen läkare tog hans smärtor riktigt på allvar. Ingen ville eller ens tänkte tanken att kosta på honom en riktig magnetröntgen för att se vad som egentligen hade hänt vid den där olyckan. Han är så trött nu, säger han. Så väldigt trött. Det bara susar i öronen, värker i rygg och ben och huvud och så tänker han jämt på sin familj som är kvar i Libanon och som han inte har råd att resa till. Tycker de om honom fortfarande? Eller har han varit borta för länge? "Jag har lidit så mycket", säger han. "Jag förstår inte hur jag ska orka fortsätta leva."

Jag lyssnar. Och funderar på hur jag ska kunna ingjuta en aldrig så liten strimma av hopp i hans själ. Och jag tänker att allt minsann är relativt. Tänker vi egentligen på hur bra vi har det i Sverige? Ändå? Trots allt.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner