En liten lampa på väggen

Jag har faktiskt en dröm. Det är en dröm som jag haft länge, men som jag inte lyckats förverkliga. Att jag inte lyckats har flera skäl. Det största skälet är att jag helt enkelt inte har vågat satsa på min dröm. Ett annat skäl är att människor som jag beundrat och litat på har skrattat åt mig, när jag har berättat om min dröm. Istället för att strunta i dem, vara stark och ändå våga gå min väg, har jag lyssnat på dem och sagt till mig själv att de nog har rätt. Det var nog ingen bra idé ändå...

Vägglampa
- men det var inte den här...

Jag minns precis tillfället när min dröm tog form. Det hände under den tid jag gick psykoterapiutbildningen - under ett besök på IKEA, på den alltid lika roliga och inspirerande lampavdelningen. På en vägg satt ett slags vägglampa av glas med ett tunt, ljusgrönt blad som dekoration. Bladet var ganska litet och satt inte mitt på lampan, utan var placerat lite assymetriskt, snett över glasytan. Jag stannade vid lampan och tittade på den en lång stund. Jag kunde liksom inte slita mig ifrån den. För min inre syn såg jag en liten terapimottagning med ett väntrum - och där på väggen i väntrummet: där skulle lampan sitta. Där skulle den sprida sitt milda, bladgröna ljus över klienterna som väntade på sin tur.

Gröna blad kan vara skönt att titta på.

Skulle jag köpa lampan? Jag kunde ju ha den i sin låda hemma i väntan på att den skulle sättas upp på väggen i det där väntrummet på mottagningen som ännu inte fanns i verkligheten. Jag funderade och grunnade. På väg ut genom kassorna slog det mig att jag kanske borde vända om och hämta den där lampan iallafall. Men - så blev det inte. Den fick stanna kvar på IKEA. Och nu har den utgått ur sortimentet.

I psykoterapiutbildningen ingick förstås också handledning. Det innebar att man tillsammans med några kurskamrater och en lärare gick igenom varje session med sina patienter. Man berättade vad som hänt under terapin, vad man sagt och gjort. Så fick man konstruktiv kritik av både lärare och kamrater. Men handledningen kunde också innebära att man berättade om sina känslor och funderingar under den gångna veckan. Det var alltid roliga och spännande timmar.

Det var inte den här heller.

Självklart ville jag berätta om lampan på handledningen. Upplevelsen hade ju varit så stark att den präglat mig under hela veckan. Men - det var inte om lampan jag berättade, det vågade jag ändå inte riktigt. Jag berättade istället direkt om min dröm om att öppna en liten, opretetentiös mottagning för stödsamtal i förorten. Hit skulle människor lätt kunna komma och bli lyssnade på och respekterade. Jag skulle finnas där, som ett öra. Och det skulle inte kosta så väldigt mycket - folk skulle faktiskt ha råd att gå dit utan att offra alltför mycket.

Inte den här lampan heller
- fast nästan faktiskt.

Reaktionen blev oväntat negativ. Man skrattade åt mig och frågade om jag tänke hyra "något gammalt cykelgarage". (Absolut, sa jag. Vilken bra idé!) Jag tror att kritiken bottnade i att min vision på något sätt sänkte ribban för mycket - att jag inte höll "det terapeutiska imperativet" tillräckligt högt och i helgd. Jag kände "vibbarna" och sa inget om min lampa. Men - jag har inte glömt den. Inte min dröm om en liten opretentiös samtalsmottagning heller. Drömmen lever, minnet av lampan likaså. Kanske att det till slut kan bli verklighet?


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner