Golf eller Gud?

Att vara präst måste vara det ultimata yrket om man vill påverka och gripa in i människors liv. Det är ju just när livet tagit en avgörande vändning, som prästen kommer in i våra liv. Numera iallafall - när de flesta människor inte går i kyrkan på söndagarna. När man ska gifta sig, döpa sin bebis eller begrava sina döda - då kommer prästen. Det verkar som att det är just då när livet vänder, i skeden av kris och omvälvning - när vi människor är som allra mest sårbara - som behovet av att vända sig till en högre makt plötsligt gör sig gällande. Annars verkar vi i vårt land inte vara så särdeles intresserade av Gud. Är det bra eller är det dåligt?

Många nya präster.

Min yngsta dotter har bestämt sig för att hon vill bli konfirmerad. Det är flera församlingar i närområdet som skickat prospekt hem till familjer med barn i 13-14-årsåldern. Så vi har läst och funderat. Överallt i prospekten står att läsa om golfläger, ridläger, seglarläger - arrangerade av Svenska Kyrkan. Det är inte Gud man går ut med för att locka ungdomarna. Det där med Fadern och Sonen - det mörkar man helst, verkar det som. Istället ska lägerdagarna ägnas åt de åtråvårda aktiviteterna på golfbanan eller i båten. En liten stund på kvällen - det får räcka för det kristna budskapet och Treenigheten. Jag blir lite upprörd och klagar. Men - folk vill väl ha kul, säger dottern. Förstår du inte det? Nej, det gör jag tydligen inte. Lära sig segla eller sitta på en häst kan man väl göra vid något annat tillfälle? Eller?! Säger jag.

Konfirmander för länge sedan
- spelade varken golf eller åkte båt.

Skäms kyrkan för sitt budskap? Tycker man att Gud blivit tråkig, att Han inte räcker till som publikmagnet? En gång när jag var ung och gick i gymnasiet hade vi en gammal biskop på besök i skolan. Han hette Ingmar Ström och skulle berätta för oss elever om sitt arbete inom kyrkan.

Biskop Ingmar Ström.

Intresset var lamt. Många elever passade på att gå hem lite tidigare när biskopen skulle komma. Lyssna på en gammal gubbe som dessutom var kristen - det måste vara värre än värst. Jag valde ändå att stanna i skolan och lyssna och som jag minns det, var det riktigt roligt. "Gubben" hade humor och var lite finurligt småelak och sarkastisk. Men det var en sak som förvånade mig, och det var att biskopen med stort eftertryck hävdade hur bra det var att kyrkan nu skulle börja erbjuda segling och ridning på sina konfirmationsläger. Gud och Jesus skulle man få lite på kuppen, så att säga. Ung och dumdristig som jag var, räckte jag upp handen när det blev frågestund och undrade om det verkligen var så bra att locka med en massa andra aktiviteter istället för att gå rakt på sak om det där med Gud. Biskop Ström tittade vänligt och lite skeptiskt på mig. Han sa: "Vad skulle du själv tycka var bäst - en kyrka med mycket folk som är lite engagerade då och då, som kommer ibland, när de behöver. Eller en kyrka med få medlemmar, som är brinnade i anden och går i kyrkan hela tiden?" Jag minns att jag svarade att jag nog skulle välja det senare alternativet - något som verkade irritera biskopen. Han tyckte nog att jag var en typiskt fanatisk tonåring. Och det hade han ju rätt i.

Fanatism är alltid farligt,
oavsett religionstillhörighet.

Nu, så här på äldre dagar, när ordet taliban fått fäste i vårt ordförråd och alla vet hur religiös fanatism dödar och skadar och förstör och ödelägger - då kanske det ändå är bättre att ta det lite lugnt. En liten båttur eller golfrunda innan man tar itu med "hårdvaran" är kanske inte så fel ändå? Eller?


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner