Fulländat eller lagom?

Varför målar målaren? Varför skriver författaren? Varför komponerar tonsättaren? Vad är det för drivkraft som ligger bakom skapandet, egentligen? Finns det olika drivkrafter? Och isåfall, är det någon skillnad i kvalitet eller värde mellan dessa drivkrafter?

Vincent van Gogh målade för att han måste
- inte för att tjäna pengar.

När jag var en ung och seriös litteraturforskare hade jag en mycket klar åsikt i frågan. Tvånget att uttrycka sitt innersta var mycket mera värt än behovet av att förmedla en åsikt eller en politisk ståndpunkt. Och om en konstnärs skapande primärt styrdes av behovet av att tjäna pengar eller bli känd, då hamnade han/hon långt ner på min värdeskala - ramlade nästan av den...

Storsäljaren Bengt Lindström
- inte gripen av samma uttryckstvång som...

Ärligt talat tycker jag fortfarande likadant, om än något mer nyanserat. Man måste ju leva också, även om man har ett starkt uttryckstvång. Man kanske måste bredda sig. Men vore jag en seriös poet, driven av ett obetvingligt uttryckstvång, skulle jag tveklöst välja att hellre försörja mig på att kratta på kyrkogården än att skriva romantiska noveller i någon veckotidning. Det senare skulle alltför mycket inkräkta på min begåvning och tvinga mig att glida nedför på värdeskalan.

... Erland Cullberg.

L'art pour l'art heter det - konsten för sin egen skull. Konstutövande utan annan avsikt och mening än att vara just konst. Att arbeta med sitt uttryck, att mejsla det till fulländning och skönhet, det kommer allra högst på min värdeskala - fortfarande. (Smaktalibanen - kanske ni minns?)

Eftersom jag är litteratur- och språkvetare hakar jag ofta upp mig på det som kallas stil, när jag läser böcker. En slarvig och dåligt genomtänkt och genomarbetad stil sänker en bok, hur fina och goda åsikter som än framförs. I dagens DN reflekterar Åsa Beckman just kring detta och det faktum att litteraturrecensenterna numera mycket sällan recenserar annat än en boks innehåll och budskap. Den språkliga stilen, rytmen, själva berättartekniken uppmärksammas alltför sällan. På grund just av detta tror jag att det kommer att bli allt ovanligare att författare verkligen bryr sig om att mejsla fram den där stilistiska fulländningen. Och allt färre läsare kommer att kunna skilja på en bra och en dåligt skriven text. Är det då någon idé att söka fulländningen om ingen ändå förmår uppleva den?

Fulländad form och rytm
 - mobil av Alexander Calder.

Ja, svarar jag. Det är det. Var hamnar annars bildkonst, litteratur och musik - människans främsta signum? Jo, i ett grått lagom-land av upprepningar och förenklingar, utan skapandets och upplevandets hisnande glädje.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner