- Stackars dig! Jag tycker så synd om dig! Det är så himla jobbigt när allt känns som skit!
- Ja, eller hur!? Jag orkar fan inte med det här längre...
- Nej - jag fattar det. Det måste vara hemskt!
- Vad fan ska jag göra då?
- Ja, så här skulle iallafall jag göra: släng ut honom! Pang bara! Ut genom dörren! Bort!!
- Du har nog rätt. Jag borde nog slänga ut honom...
- Absolut! Jag vet precis hur det är! Tänk, när Olle strulade ur förra sommaren!
Då åkte han minsann ut - på momangen! Ut bara!
| Fan, vad sänkt jag känner mig! Allt är skit! (Personerna på bilden har inget samband med texten.) |
Jag tror att många människor faktiskt inte vet att det är skillnad mellan ett vanligt samtal med en kompis och ett samtal av mera professionell karaktär. Jag menar inte på något sätt att det ena skulle vara sämre än det andra - bara att det är stor skillnad. Skillnaden består mest i hur lyssnaren bemöter den som pratar. Om man skulle tänka sig att personen ovan går till en terapeut istället för att prata med kompisen - hur skulle det kunna låta då? Kanske så här:
- Fan, vad sänkt jag känner mig! Allt är skit!
- Vad jobbigt! Jag ser att du har det tufft. Vad menar du med att allt är skit?
- Det är bara så jävla jobbigt alltihop! Och tungt!
- Är det det där tunga som känns som skit?
- Njae... inte direkt...
- Vad är det då, som känns som skit?
- Jaa... Det är nog snarast det att jag känner mig liksom...
- Ja?
- Jaa... Liksom... Lurad... på något sätt...
- Jaha. Du känner dig lurad? På vadå?
Skillnaden är att lyssnaren i det professionella samtalet ställer följdfrågor som har till avsikt att den som berättar ska komma vidare i sitt resonemang och i sitt tänkande. Lyssnaren behöver inte berätta att han/hon också minsann har upplevt samma sak. Skulle lyssnaren göra det, kan det leda till att samtalet liksom tar en ny vändning; case closed: "Jag vet precis vad du menar, så du behöver inte säga mer."
Det är just det där att "säga mer" som är det terapeutiska. Det är när man liksom säger mer och liksom lockas att komma vidare i sitt tänkande som det terapeutiska inträder.
| Att lyssna är också en aktivitet. |
Många tycks dessutom tro, att folk som går i terapi är knäppa eller störda. Jag skulle verkligen önska att just den fördomen kunde försvinna, för den ställer till med mycket onödigt lidande - tvekan och skamkänslor. Att gå i samtalsterapi eller psykoterapi väljer man om man känner att det är något i ens liv som känns outrett. Man kanske vill ta reda på varför man upplever vissa möten som jobbiga. Varför man alltid hamnar i samma typ av situation, t.ex. i relationer. Tar man inte reda på vad det är som "triggar igång", vad det är som styr - då upprepas samma beteende, gång efter gång, år efter år - kanske genom ett helt liv.
Att gå i samtalsterapi är som att städa i skåpen. Ibland är det nödvändigt att kolla vad som gömmer sig därinne - att göra en inventering. Det är inget tecken på svaghet, snarare tvärtom. Det är tecken på styrka och friskhet att man väljer att gå till botten med sina problem och söka klarhet.
| Gamle pappa Freud - en nytänkare och konstnär. |
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar