"Det var inte jag iallafall..."

Det är nog inte de perfekta människorna som går till historien. Inte de där som alltid gör som man ska, anpassar sig och formklipper sig efter rådande mallar och trender. De kanske får berömmelse just när trenden råder, men ihågkomna blir de inte. Det är de som tänjer gränser, som vågar bryta ny väg och vågar satsa så pass mycket att de riskerar att göra bort sig, som lever kvar i människors minne.

Miles Davis - allt annat än perfekt,
men en gud på att spela trumpet.

Miles Davis är ett bra exempel. Han spelade på sin trumpet precis som han själv ville. Och han knarkade, söp, sexade hej vilt och behandlade sina fruar och flickvänner som skit. I sin självbiografi berättar han om att han som ung fick ett helt fantastiskt erbjudande att spela i en berömd orkester - men efter en tid bröt han sig ut. Kravet på anpassning blev honom övermäktigt - han fick inte utlopp för sin kreativitet utan tvingades lyda den berömde orkesterledaren. Efter detta bestämde han sig för att gå sin egen väg och följa sitt credo; att alltid gå vidare när han nått sina mål. Så fort han kände att han blivit etablerad i en genre - då lämnade han den och började på något helt nytt. Publiken rasade och kände sig svikna - men det var ingenting han brydde sig om. Att bryta ny väg, att svika det invanda, att våga hoppet ut i det okända - det var hans sätt att leva och att skapa.

Kungen vänder blad - och går vidare.
Frågan är om någon annan gör det?

Kanske är det också så, att vi människor har ett behov av skandaler och katastrofer. Varför vet jag inte - kanske handlar det om den där härligt befriande, triumf-gränsande känslan - "Det var inte jag iallafall!". Det är mycket roligare att läsa om folk som klantar, gör bort sig och ställer till med skilsmässor och kvaddade privatliv, än att läsa om lyckosamma, framgångsrika personer med en välordnad och inrutad tillvaro. Jag tror att vi människor har ett inneboende behov av skandaler och skadeglädje.

Två svenska filmstjärnor i Hollywood:
Greta Garbo och Nils Asther.

En person som verkligen måste ha varit en vandrande katastrof, och vars självbiografi jag just nu läser, är filmstjärnan Nils Asther. Boken heter Narrens väg - ingen gudasaga. Nils Asther blev upptäckt av regissören Mauritz Stiller - för sin skönhet. Någon skådespelarutbildning hade han inte, men fick ändå roller i flera svenska stumfilmer. Så kom han till Hollywood, gjorde karriär som förste älskare och blev bästis med Greta Garbo. Men, allt gick snett; missbruk, bisexualitet, ekonomisk vårdslöshet och ett explosivt temperament ledde till totalt sammanbrott. 1958 återvänder han hem till Sverige, kliver i land från Amerikabåten i Göteborg - där ingen längre vill ta i honom med en tång.

Nils Asther på äldre dagar.

Nils Asther kom att leva 23 år i Sverige i ganska stort armod och isolering - bl.a. i en liten ett-rumslägenhet i Stockholmsförorten Farsta - och med en svårhanterlig paranoia. Några roller gjorde han på äldre dagar, annars ägnade han sitt liv åt att bittert klaga över sitt öde, måla tavlor som skildrade hans mardrömslika barndom - och förstås att skriva Narrens väg. Det är så bittert, så argt, så rasande, så kokande, så hysteriskt förtvivlat att man inte kan lägga boken ifrån sig.

Men när man till slut ändå slår ihop boken för natten, kommer den befriande tanken: "Det var inte jag iallafall!"

Copyright: Åsaiolf