Samtal hos frisören

Min make har fått diskbråck i nacken. Det är så pass allvarligt att han måste opereras. Det är ett s.k. rutiningrepp - men det är ändå med en viss vånda han tänker på det, det ser jag. Kanske är det framförallt de första dagarna efter ingreppet som han räds. De där dagarna när man har skärande ont och är beroende och hjälplös och all energi går åt till att bara existera och försöka hålla smärtan stången.

Nackbråck gör ont.

Igår skulle maken gå till sin frisörska som han haft i flera decennier. Och här kommer nu en liten teaterpjäs i miniformat: (M = Maken, F = Frisörskan)

M: Kan du ta det lite försiktigt idag. Jag har fått diskbråck i nacken så jag har lite problem med att röra på huvudet.

F: Oj då! Vad hemskt! Är det allvarligt?

M: Njae - ganska. Bråcket trycker på ryggmärgskanalen, så det blir snart operation.

F: Va!? Men, oj då! Så tråkigt... (Paus.) Vet du, min syster har en granne som ramlade av cykeln och skadade nacken...

M: Jaha... Mmm...

F: Och du vet - det blev ju helt otroligt hemskt, förstår du!! Han kom in på akuten och där såg de att han hade skadat sig så där i nacken - ja, som du ungefär, fast den var ju bruten. förstås - och... ja, han var ju rätt illa ute, så det blev ju operation...

M. Oj, då... Men du - jag vet inte om jag orkar höra ...

F: ... Ja, och du vet - de gjorde ju något fel där, när de skulle gå in i nacken, förstår du. Hemskt, va?! Att de ska göra fel och allt - menar jag. Och...

M: ...mera om det där...

F: ... Du vet väl att de går in framifrån?! ... Och vet du, att då måste de liksom dela på luftstrupen och matstrupen och...

M: ... nu. Du...

F: ... då blev det något fel där, en skruv lossnade eller något i den stilen, så han hamnade i respirator och nu mår han jättedåligt. Verkligen jättedåligt!! Han har fått ångest också, för det får man när man har legat i respirator. Visst är det hemskt vad som kan hända?!

M: Du, jag mår lite illa... kan du klippa lite snabbare, tror du? (M är nära att svimma.)

F: Javisst. Det kan jag göra. Absolut...

M: Vad bra.

F: ... men visst är det rysligt, va?! Att de kan göra så fel, menar jag. Tur att man inte vet något om framtiden...

Det kan vara tufft att gå till frisören - på många sätt.

Maken var inte så glad efter klippningen. Han kände sig överkörd och arg. Varför skulle hon berätta allt det där? Och hur mycket av det stämde - egentligen?

Men detta verkar vara en typisk reaktion när man berättar något som har med ens hälsa att göra. Jag har upplevt det själv flera gånger. T.ex. när jag berättade på mitt arbete (den där kungliga akademien) att jag väntade barn. Efter fem minuter var alla de kvinnliga kollegerna i full fart med att berätta om hur helt enkelt fasansfullt hemskt det var att föda barn. Hur otroligt ont det gjorde, hur snett det kunde gå om krystningen tog för lång tid och hur de spruckit från Nordpolen till Sydpolen. Minsann.

Vattenmelonen på väg ut.

Det jag minns tydligast, det var en kollega som med eld i blick och vevande armar konstaterade att "föda barn, det är som att bajsa ut en gigantisk vattenmelon!" Så det så. När jag kom hem var jag full av ångest och funderade på vad jag ställt till med. Och hur skulle denna varelse, som snart skulle utvecklas till en jättemelon, komma ut?? Morgonen därpå ringde jag till mödravårdscentralen och sa att jag redan nu ville boka ett planerat kejsarsnitt.

Är det för att visa att man är insatt och påläst? Är det för att hävda sig? Är det för att demonstrera att man minsann har varit med själv? Är det för att trycka till den andre? Är det för att skrämmas? Eller är det för att man tror att det lättar upp stämningen med lite spänning? Vem vet.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner