"Lyckan finns inte på flaska"

Med de orden avslutar Ann Heberlein en stor artikel i dagens DN om svenskarnas problematiska förhållande till alkoholen. Det är imorgon - på Midsommaraftonen - som dessa problem hopar sig som ett kraftigt lågtryck över vårt land, kanske på vissa ställen som en tromb. Det är tydligen tradition - nästan som ett "kulturarbete" - att supa skallen av sig denna årets ljusaste natt. Det ska snapsas, ölas och vinas - och drinkas och groggas. För så har man alltid gjort. Och visst är det vackert när den nedåtgående solens strålar reflekteras i det kristalliskt glittrande snapsglaset.

Vackert i försommarkvällen.

Men visst är det lite underligt att det ska supas så hejdlöst i detta Landet Lagom! Varför kan man inte dricka lagom mycket, när man ska vara så lagom i andra avseenden? Är det kanske ett uppdämt behov att revoltera mot lagom-heten? Är det ett hat mot allt detta lagom-liv som triggar igång måttlösheten? Ett slags hämnd för att vi alltid annars ska vara så kontrollerade och försiktiga?

Visst är det vackert? Sinnebilden av kreativitet och njutning,
 inramad av den sköna nordiska försommargrönskan.
Men hur blev det längre fram mot natten?

Men det är också denna ljusa natt som antalet mord, våldtäkter, slagsmål och familjegräl toppar statistiken. Och med all säkerhet en annan sak också: skräckslagna barn som ser sina föräldrar förvandlas till lallande och grälsjuka varelser som sluddrar och beter sig oförutsägbart. Vad ska de tro när de vuxna inte beter sig som vanligt, utan ler snett och säger saker som man inte förstår?

Kanske blev det så här? 

När jag gick en av mina utbildningar berättade en lärare som var barnpsykolog, att många barn gruvar sig för sommarlovet och alldeles särskilt för midsommaraftonen. Då skulle man vara beredd på det värsta. Först mammas och/eller pappas kletiga översvallande kärleksyttringar och kramighet, sedan någon timme senare - ett obegripligt raseri, gräl och slagsmål. Och så till sist bakfyllan med dåligt humör och kort stubin. Och ingen skola att gå till, ingenstans att ta vägen...

Nu är jag alls ingen förespråkare för absolutism och jag tycker faktiskt att både öl och vin kan vara gott ibland, champagne också - om den nyttjas med måtta. Jag vet att det är inopportunt att säga så, men jag tror faktiskt att föräldrars förhållande till alkohol spelar en avgörande roll för hur barnen kommer att hantera drickandet som vuxna. Och jag tror - trots all skrämsel-propaganda - att det kan vara bra att låta barnen smaka hemma. Men då gäller det att de vuxna verkligen förmår dricka måttligt och under civiliserade former. Att predika måttfullhet och sedan supa skallen av sig - det är en dålig förebild. Och så: prata, prata, prata om - som Ann Heberlein skriver - att lyckan alls inte finns i flaskan. Den finns någon helt annanstans.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner