Bridge och boule - eller samtal?

I flera år har jag försökt att starta en liten verksamhet med samtal för äldre. För jag trodde att det behövdes. Jag har till och med startat ett företag med just denna inriktning: Tankespegel. Jag har skrivit insändare i flera tidningar om de äldres ensamhet och isolering - och om hur många äldre som söker hjälp bara ordineras piller att knapra på istället för en mera långsiktig behandling i form av stödjande samtal. Detta hade jag sett otaliga gånger - både i min närhet och mera på distans.

I vintras fick jag en terapeutkollega med på tåget. Det blev liksom en nytändning för "Projekt Äldresamtal" och entusiastiskt började vi arbeta med ett prospekt om vår verksamhet och med att kontakta olika aktörer på äldre-arenan.

Ensamhet går inte att bota med piller
- hur starka de än är.

Hur gick det? Blev det en enorm respons? Stort intresse? Nej, det blev väldigt tyst. Så öronbedövande tyst att vi började undra om vi gjort något fel. I allra bästa fall kom ett kort svar att "För närvarande har vi inte möjligheter att..." I sämsta fall inget svar alls - trots påminnelser. Och så förstås det vanligaste: "Är ni volontärer, så kanske..."

Och jag som trodde att samtal för äldre behövdes - både för den enskilde äldre och för vårt samhälle i stort. (Inte för alla äldre förstås, men för dem som lever sina dagar i ensamhet, isolering och med minnen som tynger och gnager.) För att bli övertygad om att så ändå är fallet, begav jag mig en solig dag till den stora pensionärsorganisationens lokal i en park nära Vällingby Centrum. Jag knackade på och klev in i huset där några äldre damer höll på att planera för en sommarutflykt. På gården spelades boule och krocket. I köket kokades kaffe och dukades fram bullar och sockerkaka.

Varför älta sorgligheter och problem,
när man kan ha en trevlig kaffestund?
Eller?

Framför en dator i ett angränsande rum satt lokalföreningens ordförande - en herre i 75-årsåldern. Jag hälsade och presenterade mitt och min kollegas projekt och visade fram prospektet som vi arbetat fram. Ordföranden tittade frågande på mig. Damerna som verkade syssla med något utskick om sommarutflykten, kom fram och ville se. Och tittade frågande på mig. Samtal? Stöd? Nej, skrattade de - inte ska väl sådant behövas. Det räcker så bra att träffas och ha det trevligt. Vi har så många roliga och stimulerande aktiviteter här - bridge, boule, krocket, bingo och så alla utflykter också. Och dans till och med. Och fikastunder. Men - samtal?? Neej. Jag erbjöd dem några exemplar av vårt prospekt, men det ville de ínte ha. Så jag cyklade hem med prospekten på pakethållaren och huvudet fullt av frågetecken.

Två dagar senare samtalar jag med en man som är ordförande i ett av Stockholms Stads Pensionärsråd. Jag presenterar vår projektidé. Han säger, att visst kan jag få skicka honom ett exemplar av prospektet som han kan visa för rådets ledamöter. Men - säger han - det är nog ingen idé, för de vill bara ha trevligt och inte "älta gammalt groll och elände". Äldre vill inte tyngas ner av problem, säger han.

Hur når man honom?

Var finns de där äldre som mår så dåligt att de vill göra slut på sina liv? Var finns de där äldre som knappt orkar leva genom sin dag? Var finns de där äldre som har det så tyst och så ensamt? Jag vet att de finns - men hur når man dem? För de sitter inte med i några pensionärsråd eller planerar några sommarutflykter. Och en sak vet jag - mycket väl: att spela krocket hjälper inte mot ont i själen. Inte kaffe med bulle och sockerkaka heller.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner