Måste man vara Någon för att få göra något? Eller hjälper boule mot ont i själen?

Man måste vara Någon för att få göra något. Är man inte Någon, då får man inte göra något - inte något som kostar pengar iallafall. Är det därför som allt fler accepterar att bli volontärer? Så att man åtminstone får uträtta något av värde för någon annan. Människan har ett behov av att hjälpa - altruism ligger faktiskt i de allra flesta människors natur.

Ingen möter Någon.

Vem är Någon? Jo, Någon är en person som agerar inifrån en myndighet eller institution. "Någon-skapet" har absolut inget att göra med kvalifikationer, utbildning, erfarenhet, kunskap eller lämplighet. Det har bara att göra med om man är "inne" eller "ute". Är man inne i Systemet är man en Någon. Är man utanför Systemet eller inte släpps in i Systemet när man knackar på dörren - eller kanske snarare bultar - då är man en Ingen. Hur bra idéer Ingen än har, får Ingen inte möjlighet att realisera idéerna om Ingen inte är Någon som agerar inifrån det etablerade Systemet. Så har det blivit i vårt Landet Lagom som sakta men säkert blivit Landet Lydigt och Superreglerat.

Handlar det om systematiserad, institutionaliserad trygghetsnarkomani? Handlar det om rädsla för Storebror EU med alla hans regler och bestämmelser? Troligen är svaret en kombination av båda dessa syndrom. Sjukdomsorsaken är "multifaktoriell" som det heter på fin medicinarsvenska. Den dyrbara tiden ägnas åt att tolka och efterleva regler - allt medan människor tynar bort i arbetslöshet, ensamhet, tystnad och sysslolöshet.

Storebror EU ser dig!

Jag har länge brunnit för att kunna erbjuda äldre människor samtalsterapi. Det är ett tragiskt faktum att många äldre i vårt jämlika och demokratiska samhälle faktiskt mår väldigt dåligt psykiskt. Ett tecken på detta är de höga självmordstalen bland äldre män. I ensamheten och tystnaden växer känslan av hopplöshet. Vad ska man göra med sina funderingar? Glömma dem och spela boule? Eller kanske trycka ner dem med ett parti bridge?

Hjälper boule mot ont i själen?

Nu har jag försökt att på olika vägar erbjuda äldresamtal - men överallt blir det ett nej. Trots att jag numera har en kollega med på tåget också. Det finns inga pengar och ingen kan betala. När vi försöker påvisa den långsiktiga vinsten i att möta de äldres funderingar i samtal istället för att välja kortsiktig medicinering, möts vi bara av skepsis och tystnad - och ett "nej tack". Men om vi kan tänka oss att jobba gratis, då ...

Idag läste jag i Dagens Nyheter om en bok som kommit ut, som ger tips och råd på övningar till långtidsarbetslösa hur de ska kunna bevara sin självkänsla i denna öken av ointresse - när man aldrig någonson blir kallad till någon intervju och hopplösheten växer sig allt starkare och man steg för steg tvingas montera ner det som en gång varit ens jag och ens drömmar. Även här hade jag en idé om samtal som jag har presenterat för några olika aktörer på arbetsmarknadsscenen - men, som vanligt, får jag inget svar. Eller förstås det vanliga "nej tack". Eftersom jag inte längre är Någon, utan en Ingen. Och inte vill och kan jobba gratis.

Alla som är Ingen vill bli Någon. Hur gör Ingen? För Ingen vill vara med och bygga och skapa och sköta och stötta och kämpa. Kan man bli Någon alldeles på egen hand? Ingen hoppas på det.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner