En jetset-hjältes död

I min uppväxtfamilj ansågs det fult och lite farligt att läsa det som kallades "kolorerad veckopress". Det kunde ha en fördummande inverkan och förgifta intellektet. Det kanske stämmer? Men på det sättet blev ju dessa tidningar dubbelt spännande. Så fort jag fick en chans slukade jag allt av kolorerad veckopress jag kom över. Hos frisören, hos tandläkaren och hos vissa kompisar vars föräldrar vågade ha sådana farligheter liggande i hemmet - och helt öppet! Lill-Babs, Alice Timander, Siw Malmquist, kungligheter, filmstjärnor, mannekänger och boxare. Och vackrast av alla var Audrey Hepburn. Allt slök jag med hull och hår. Och dessvärre minns jag det mesta.

Härligt, härligt, men farligt, farligt.

En person som jag minns gjorde intryck var den tyske playboyen och arvtagaren Günther Sachs. Han såg snygg och lite farlig ut - och så var han gift med en svenska som var väldigt vacker; Mirja. Precis som Mirja ville jag se ut när jag var liten - men det gjorde jag ju inte.

Några andra som gjorde intryck, fast på ett motsatt, mera negativt och skrämmande sätt, var den monegaskiska kungafamiljen. Den tjocke lille Rainer som var gift med Hollywoodstjärnan Grace Kelly. Jag minns att jag som liten funderade mycket över hur i all världen hon som var så strålande vacker och elegant kunde ha gift sig med en sådan liten uppblåst tjockis. Hon kunde ju ha fått både Clark Gable och Cary Grant eller vem som helst av de stiliga he-männen i hemlandet. Vad hade han som de inte hade? Var de verkligen lyckliga? Såg deras leenden inte lite stela ut? Och vad jag kunde läsa mig till mellan raderna i den kolorerade veckopressen, så hade hon fasansfullt tråkigt i sitt lilla lyx-fängelse Monaco. Och så den storslaget tragiska finalen på kuliss-livet - bilolyckan.

Grace Kelly och den kunglige maken.

Jag tror att det är blandningen av lyx och tragedi som skapar fascinationen med veckopress. Det är som vackra drömmar och hemska drömmar - det är inte verkligt. Dessa vackra människor finns inte riktigt på riktigt - de är som sagofigurer. Och man tittar och gapar och förfasar sig och beundrar och avundas - men ändå inte.

Günther och Mirja Sachs
som jag minns dem när jag var barn.

Den vackre playboyen Günther Sachs och hans ännu vackrare Mirja jet-setade sig runt hela världen, belysta av kamerablixtar - leende, alltid solbrända och suveräna. Alltid omgivna av lika vackra, lika bländvitt leende kändisar. Men så för ett par år sedan läste jag i Dagens Nyheter en kort notis om att Günther Sachs avlidit och att man misstänkte att han hade tagit sitt liv. Jag hoppade till vid frukostbordet och mindes den suveräne playboyen jag läst om som barn. Hade han varit så olycklig? Mitt i all denna lyx? Några dagar senare stod att läsa att Sachs skjutit sig sittande vid sitt skrivbord. Bredvid hans döda kropp hade hustrun funnit ett brev.

Günther och Mirja på äldre dagar.

I brevet, som var riktat till hustrun och barnen, skrev Sachs att han drabbats av alzheimers sjukdom och att han nu valt att avsluta sitt liv för att slippa uppleva förnedring och förlust av kontroll, tänkande och språk. Den fruktlösa kampen mot en så grym och skoningslös motståndare ville han inte uppleva. Hellre då den snabba döden. Var det mod? Rädsla? Dådkraft? Kanske var det det enda logiska slutet för en jetset-hjälte. För en sådan försvinner nog inte gärna obemärkt in bland skuggorna.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner