Långt borta och nära

Apropå det här med samvete. En del människor verkar ha en väldig massa samvete för företeelser som ligger långt borta, på behörigt avstånd från det egna närområdet och därmed från kravet på att gå i närkamp med företeelsen. Katastrofområden i andra världsdelar, epidemier och svält genererar pengar i bössor, fadderskap och insamlingsgalor på TV. Och det är verkligen fruktansvärt att vår värld är så groteskt orättvis. Men den är orättvis även på nära håll, i vårt eget land, om än inte i samma gigantiska dimensioner.

Norra halvklotet...

På det norra halvklotet dör människor av fetma - på det södra svälter de till döds. I i-världen äter man så mycket att man måste träna för att må bra och lyckas förbränna all näring. I u-världen finns inte tillräckligt med mat för att ge befolkningen ens en bråkdel av deras näringsbehov.

...och det södra.

Det svindlar när man inser hur mikroskopiskt liten chansen var att bli född i det trygga, rika och rena Sverige. Inte ens en tusendels promilles chans. Vi som bor här måste ha varit grymt goda i vårt tidigare liv (om man nu ska tro på ett sådant) för att ha förtjänat att hamna just här. Men, ändå - det finns problem och tragedier även i vårt vackra land. Här finns ensamhet, isolering, ångest och sorg som ingen ser och ingen hör. Självmord, självsvält och självskadebeteende. Rop på hjälp och rop på att bli sedd och lyssnad på. Och alldeles för ofta klingar ropen ohörda.

Det finns mycket sorg och ensamhet
i vårt vackra land.

En gång för länge sedan såg jag en teaterpjäs på TV. Pjäsen handlade om relationen mellan en mamma och hennes tonårsdotter. Mamman är besjälad - nästan besatt - av att göra goda gärningar för barn som bor i den fattiga delen av världen. Hon brinner i sin önskan att hjälpa - att "göra skillnad" för dessa mindre lyckligt lottade på andra sidan jordklotet. Hon brinner så mycket och så hett att hon lämnat sin dotter hemma i Sverige hos sin syster för att arbeta som volontär i svältens Afrika.

Pjäsen utspelas när mamman är hemma en "snabbis" för att hälsa på. Hon pratar och berättar om allt hon upplevt, hur underbart det är att verkligen få göra nytta för någon annan. Att äntligen få göra just den där "skillnaden" som hon alltid längtat efter. Att äntligen kunna "tvätta bort" den där egocentriciteten som är så tung att bära - och samvetskvalen över att vara så priviligierad och ha det så bra... "Det känns så fantastiskt", utropar mamman euforiskt, "att verkligen vara behövd!"

Dottern ser vemodigt på sin mor och lyssnar på hennes forcerat entusiastiska pratande. Snart kryper det fram att dottern inte mått så bra, att hon känt sig övergiven, att hon kommit på glid - och liksom tappat fotfästet i tillvaron. Mammans ansikte blir alldeles stelt när hon till slut förstår att det faktiskt håller på att gå snett för hennes dotter. Och det är nu man börjar vänta på den där repliken som skall skapa glädje hos tittaren, den där glädjen man känner när det som blivit fel blir rätt igen och när rättvisan segrar - åtminstone på TV. Men den där repliken kommer inte. Istället säger mamman att de svältande barnen behöver henne, att hon inte kan lämna dem åt ett ovisst öde. Hon säger, att hon genast måste åka tillbaka - tidigare än planerat. Jag minns den isande känslan av svek i magen, fast det nog är över tjugo år sedan.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner