Till smileyns försvar

Förenklar eller nyanserar?

Förr i tiden - innan jag blev en inbiten sms:are - var jag väldigt skeptisk till smileys (smajlisar?). Att reducera känslouttryck till en gul rundel med en stiliserad min, kändes som en nästan brottsligt grov förenkling. I viss mån tycker jag nog fortfarande så, men eftersom jag numera ägnar mycket tid åt att "koka ner" mina egna känslouttryck till sms-språk, har jag ändå förstått värdet av dessa s.k. emotikoner. Ett sms kan lätt missförstås, eftersom det runstensliknande korthuggna språket ibland saknar nyanser - särskilt gäller detta ironier och dubbeltydigheter som annars skulle bli tydliga med hjälp av tonfallet.

Kanske kan en smiley vara lösningen
när man behöver uttrycka sin ilska.

Ett exempel: många av oss är ju väldigt aggressionshämmade. Det känns svårt, pinsamt och lite farligt att bli arg på någon. Man vet liksom aldrig vad som kan hända. Och hur uttrycker man sin vrede, utan att kränka någon? Kanske kan en arg smiley med horn vara en lösning? Jag själv upplever iallafall att det blir lättare och mindre dramatiskt då.

Men - om man verkligen inte kan uttrycka känslor, om man faktiskt inte äger ett språk rikt nog att illustrera vad man känner, då kan smileyn vara till stor hjälp. För ett par år sedan arbetade jag som lärare på en skrivarkurs för personer med neuropsykiatriska problem. En av mina elever hade Aspergers syndrom. Hon hade långt gångna planer på att skriva en roman - en komplicerad och lite magisk historia om en gåtfull familj i en småstad. Hon hade början klar - en fullskriven A4. Ungefär som Balzac hade hon anlagt den allvetande författarens perspektiv - han som vet allt och känner allas tankar, innan de själva ens har tänkt dem.

Honoré de Balzac
- vet allt om sina romanfigurer.
 

Författaren utgår liksom från ett fågelperspektiv och sänker sig ner över staden och kvarteret ovanifrån, närmar sig sedan alltmer huset. Till slut kommer man in i huset där människorna rör sig i rummen. Problemet för min elev var bara att hon inte kom vidare. Den där ingressen hade hon jobbat med i flera månader. Men när hon skulle börja beskriva människorna i huset - då blev det tvärstopp. Hon kunde inte benämna känslor och karaktärsdrag och ännu mindre gestalta deras uttryck.
Vad skulle vi göra? Pappan skulle vara en ilsken härskartyp, mamman en underdånig slavnatur. Brodern en slarver och dottern en djupsinnig tänkare. Men - hur skulle de bete sig? Och hur pratade de?

Det var då smajlisarna kom till min hjälp. Lektionen ägnades åt att rita smajlisar - glada, skrattande, vemodiga, arga, sura, gråtande, luriga. Och sedan testa dem på de olika personerna. Den ilskne pappan - vilken sorts smiley var han? Min elev insåg snabbt att varje person ju hade många smajlisar i sin karaktär. Och dottern - den djupsinniga tänkaren och alldeles säkert författarinnans alter ego - fick mest smajlisar, helt spektrat från skratt till tårar och vrede.

Hela känsloregistret...

Jag vet inte hur det gick med romanprojektet, för kurserna lades ner på grund av indragna anslag. Men det var en rolig lektion och jag är säkert på att jag lärde mig minst lika mycket som min elev - om inte mer. Och som vi skrattade.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner