Vem är hjälte?

Vem är en riktig hjälte? Gustav II Adolf som byggde vår stormakt och red bort sig i dimman för att han glömt glasögonen? Karl XII - krigarkungen? Gustav III? Knappast, med tanke på vad de ställde till med för gemene man i vårt land. Svält och misär för att finansiera meningslös nationell självhävdelse.

Hjältekonungen i Kungsträdgården.
Borde nog ha pekat mindre.

Vår tids hjältar, vilka är de? Är det rockstjärnorna? De stora artisterna som står på scenen inför tusentals fans? Dem som alla vill efterlikna? Men, är de några bra förebilder egentligen? Är de lika fantastiska när spotlighten släcks och de kliver ner från scenen? Ofta krävs det en stor - gigantisk - portion av egocentricitet och narcissism för att nå ända upp i rampljuset. Och kanske ännu större egocentricitet för att hålla sig kvar där. Är det särskilt sympatiskt egentligen? Det verkar som att man nuförtiden nästan sätter likhetstecken mellan massmedial kändis och hjälte. Justin Bieber, Beyoncé, Rod Stewart, Michael Jackson, David Bowie och Madonna - är de hjältar?

David Bowie. Hjälte eller bara narcissist?

Jag tycker att det blir en paradox. Att vara hjältemodig, stark och vacker när man hela tiden blir sedd och bekräftad - av kameran, av publiken, av medierna - kan inte vara särskilt svårt. De verkliga hjältarna tror jag man får söka på annat håll. Bland dem som kanske inte syns och hörs så mycket utan mera verkar i det tysta. Bland dem som oförtrutet arbetar vidare med sin uppgift, trots brist på uppmärksamhet och bekräftelse.

Närhet och omtanke betyder så mycket,
men får ofta liten eller ingen uppmärksamhet i medierna.

Exempel? Mannen eller hustrun som vårdar sin sjuka maka/make i hemmet. Tandläkaren som arbetar med att hjälpa de allra mest utsatta med deras tänder. Den ensamma småbarnsmamman som sliter för att få livet att gå ihop, tiden att räcka till och tålamodet att hålla. Den ensamme gamle mannen som kämpar för att få dagen att gå och den arbetslöse som kämpar för att få ett arbete och för att hålla skamkänslorna stången. Den sjuke som försöker leva livet fullt ut, trots smärtor. Barnet som går till skolan fast magen värker av rädsla för mobbarna. Det är tungt, tyst och otacksamt. Ingen kamera som filmar. Ingen som gör filmen om dessa människors liv och levande. Det borde det vara.

(Men ibland görs det sådana filmer. Jag såg en av dem ikväll: Tom Alandhs dokumentär Vad hände med barnen? En film om fem barns levnadsöden i Sverige, barn som fick vänta på föräldrar som svek, barn som blev mobbade, barn som fick kämpa för ett värdigt liv och för att läka sina sår så gott det gick. Det är hjältemod.)

Copyright: Åsa Adolfsson Walln