En stjärna i Hollywood - dock inte farfars ungdomskärlek. |
Farfar pratade och pratade om den här skådespelerskan. Han blev allt rosigare om kinderna och allt mer livlig i sin mimik. Man kunde nästan skymta den unge mannen i gammelmans-ansiktet. Det han berättade var sorgligt och nu rann till och med tårarna nedför hans kinder, men det verkade ändå som om han tyckte om att minnas och att få berätta. Snart hade han nog hållit på i närmare en timme.
Också en svensk Hollywood-stjärna: Greta Garbo. (Här med John Gilbert i Drottning Kristina.) |
De andra vid middagsbordet började skruva på sig. Man slamrade med besticken och började otåligt riva i servetterna och fundera på om det inte snart var dags att servera efterrätten. Man tyckte att gamle farfar nog pratat alldeles för länge om den där skådespelerskan nu. Skulle det aldrig ta slut? Borde farfar inte istället prata om hur det kändes att nyss ha flyttat till ett sjukhem på andra sidan stan? Och hur mådde han egentligen efter sin hjärtattack? Hade han inte ont i sitt ganska nyligen opererade knä? Varför skulle han hålla på och berätta om det där gamla? Det var ju så längesedan och kunde väl knappast vara aktuellt nu? Var det verkligen nödvändigt att så länge och omständligt uppehålla sig vid gamla minnen?
Gamla fotoalbum kan innehålla mycket spännande. |
Vad ingen tänkte på, var att farfar nu antagligen höll på med att återupprätta sin identitet efter att ha flyttat till sjukhemmet. Där var han bara en patient, en vårdtagare - en "brukare" - bland alla de andra, ett föremål för vård och omsorg. Ett värkande knä, ett svagt hjärta, men inte så mycket mer. Vem han egentligen varit, fanns det ingen som hade tid att ta reda på.
Så var middagen slut, efterrätten uppäten och kaffet urdrucket och det blev dags för farfar att åka med färdtjänsttaxin tillbaka till sjukhemmet. Alla var trötta i öronen. Men farfar strålade. Lillasyster, som tyckt att det var hemskt när tårarna rann på farfars kinder, frågade om han inte var ledsen nu, att filmstjärnan var död. "Oh nej då", svarade farfar. "Det var bara så roligt att få berätta!"
Slutsats: många äldre har väldigt mycket att berätta. Tysta inte ner dem, ignorera dem inte. Det finns så mycket lärdom i det de berättar. Och - när man själv blir gammal och känner lusten att berätta, vill man väl bli lyssnad på. Eller?
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar