Saft och bulle eller bara vatten

Att prata om klasstillhörighet är inte riktigt rumsrent i våra dagar - tror jag. Politiker talar helst om det "klasslösa samhället". Överklass, medelklass, underklass - existerar dessa fortfarande? Och befolkas de av samma personer som förr tiden? Numera tjänar plåtslagaren vida mycket mer är läraren och prästen och bildning är alls ingen garanti för framgång och trygghet. Vad är det egentligen klasstillhörighet handlar om numera? Pengar? Utseende? Nationalitet? Entreprenörförmåga? Kunskap? Massmediakontakter?

Fröken Julie - det bästa dramat om klasstillhörighet och kulturkrockar.
I rollerna här: Ulf Palme och Anita Björk.

När jag var liten bodde jag i en stor villa och hade en barnsköterska som kom från norraste Norges mörkaste vildmark. Hon hade sju syskon, en sträng och patriarkalisk pappa och en kuvad mor som höll barnen i herrans tukt och förmaning. På somrarna fick de små barnen vakta getter uppe på fjället och sova i en liten fäbod från det att de fyllt fem. Gå i skolan mer än sex år var det inte tal om. Hon som sedan kom att bli min barnsköterska älskade att läsa böcker och skriva poesi och drömde om att bli lärare. Men av dessa drömmar blev intet. Läsa och studera var det ingen mening med - man skulle "vara nyttig" och "göra rätt för sig".

Arbetsplats för femåring.

Så kom andra världskriget och hon skickades över gränsen till Sverige för att tjäna som piga på en stor gård. På gården blev hon så illa behandlad att hon alldeles på egen hand flydde till Stockholm, där hon sedan försörjde sig som barnsköterska, hembiträde och städerska ända fram till sin död 1999. Ett mycket hårt liv som slutade i misär - om det ska jag berätta en annan gång.

Några gånger - jag var fem år ungefär - fick jag följa med min barnsköterska till hennes andra jobb som städerska hos en familj på Östermalm i Stockholm. Det var en stor lägenhet med mörka stilmöbler, persiska mattor, kristallkronor, porträtt på gamla släktingar i tjocka guldramar och speglar från golv till tak. Jag placerades ganska bryskt i köket av familjens mamma - en högdragen dam i dräkt och klirrande halsband. Där fick jag sitta på en stol och vänta med ett glas vatten, medan min barnsköterska skötte städningen. Ingen frågade vem jag var och vad jag hette. Ingen ansträngde sig för att säga något vänligt.

Högre stånds-miljö från förra sekelskiftet.
 (Hallwylska Palatset.)

En dag skulle min mamma lämna mig hos Östermalmsfamiljen, i väntan på att barnsköterskan skulle bli klar med sitt arbete. Vi ringde på dörren, den högdragna damen öppnade, leende och pratsam. Hon tog mig vid handen och förde in mig i salongen. Där fick jag saft och så många bullar jag ville ha och damen log och konverserade med mig. Det var trevligt, men jag kunde inte förstå att damen var så vänlig nu plötsligt. Naturligvis vågade jag inte fråga om en sådan sak. Men på hemvägen frågade jag min barnsköterska hur det kom sig att frun varit så vänlig nu och så barsk tidigare, varför jag fick bullar och saft nu, men bara vatten tidigare. Min barnsköterska svarade att förut hade damen trott att jag var hennes barn, men att hon nu hade förstått att jag inte var det, utan att jag var en "fin" flicka.

Att ödsla artigheter och bullar på en städerskas unge var onödigt, men en fin flicka skulle förstås få både saft och bulle. Jag hörde hur arg hon var - min barnsköterska. Rösten riktigt darrade av vrede och jag tyckte så förfärligt synd om henne.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner