Ytan regerar

Mina döttrar grälar. De skriker på varandra så att det dånar i hela huset.

- Det fattar du väl, att det inte är kul att höra att man har stor mage!
- Men den är ju det!
- Du är ju ful!!
- Jag är väl inte ful! Men du däremot - och du har stor mage!
- Har jag väl inte alls! Du är elak! Tror du att du är rolig? Eller !!?
  Be om ursäkt nu!!
- Aldrig i livet!! Tänker jag inte alls! Du är ju lika elak isåfall!
- Lägg av nu!!
- Tänker jag inte alls!!
- Håll klaffen!

Ytan regerar.

Vad är det de grälar om - egentligen? Vad är problemet - egentligen? Är det något allvarligt missförstånd? Något svek? Någon lögn som uppdagats? Nej, det är en revirstrid mellan två honor på väg att bli vuxna. Det gäller att ta makten och makten tillfaller den som är vackrast, tror de. Yttre skönhet är allt. Ytan regerar. Den som har vitast tänder, rundast rumpa, störst tuttar och tjockast hår (inte tjockast mage...) - den är drottning. Det är primitivt. Det är saker man inte kan styra över, som avgör om man är drottning eller inte. Drottning är inte den som är bäst på att läsa läxor eller böja franska verb. Drottning är den som har snyggast rumpa. Nu vill jag absolut inte likställa mina döttrar med djur, men den här kampen liknar faktiskt på många sätt revirstriderna mellan de två marsvinshonor som en gång tillhörde familjen.

Lite arg.

En dag fastnade ledar-honan i en matta och stukade sin tass. Den lilla grisen började halta. Naturligtvis bar det genast iväg till veterinären och lill-grisen fick medicin. Tyvärr mådde den inte särskilt bra av medicinen. Den blev trött och hängig och orkade inte försvara sin ledarposition i buren. Nu hade man ju kunnat tro, att den andra grisen, som tidigare alltid varit nummer två, skulle behålla sin roll och vara lite "hjälpsam" mot sin syster. Men - så blev inte alls fallet.

Också lite arg.

Istället pumpade nummer två upp sig, blev stor, burrig och uppblåst. Hoppade upp på utsiktsposten i buren, tacklade sin klena kompis, buffade ner henne och ryckte maten ur munnen på henne och åt upp den - mitt framför nosen.

Men - mot alla odds blev ledar-honan frisk igen. Och nu small det. Hon hoppade upp på utsiktsposten, knuffade ner uppstickaren och slet maskrosbladet ur munnen på henne. Stor och hotfull satt hon däruppe och blickade ner på sin syster. Maktbalansen var återställd och höll sedan i sig i många år.

Det är milsvid skillnad mellan marsvin och människor - men ibland är vi människor, trots vår stora hjärna och våra välutvecklade frontallober, väldigt primitiva. Vi styrs av det obetvingliga behovet av att vara störst, bäst och vackrast. Snyggaste rumpan, vitaste tänderna - eller burrigaste pälsen. Det är ytan som regerar.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner