Härom dagen hörde jag berättas om en liten pojke som döpts till Charon. Vet hans föräldrar vem Charon var? Om de visste, skulle de väl knappast vilja att deras lille son skulle bära det namnet. Undrar om Patentverket tillfrågats? Och vad sa prästen som förrättade dopet?
Färjkarlen Charon som trafikerar floden Styx med sin lilla båt - gränsen mellan livets och dödens riken. |
Charon - färjkarlen - är den gestalt i den grekiska mytologin som med sin lilla båt transporterar de nyligen döda över floden Styx till dödsriket Hades. Det är en vacker metafor för övergången från liv till död, men knappast väl bilden av en liten uppväxande pojke, sprittande av liv. (Men kanske ingen uppenbar risk för mobbning, eftersom inte så många längre känner till antikens mytologiska gestalter.)
Ofta ser man att små pojkar fått namnet Loke. Det är egentligen ännu mer förvånande. Vi nordbor borde väl veta att Loke är den elake asaguden i Valhall, han som enligt gudasagan ska anföra de ondas härskaror vid det stora, gigantiska Ragnarök. Loke är Valhalls djävul, ändå får ganska många små pojkar numera hans namn. Tyder det på okunskap? Vore det inte bättre att namna lillpojken till Balder, den snälle asaguden? Han som var ljus till sinnet, god, klok och vacker, nästan som en Valhalls Kristus. Men någon liten Balder har jag aldrig hört talas om. Det är bara hundar och hästar som heter Balder.
Den gode asa-guden Balder. |
Kanske är problemet att vi i Sverige har så tråkiga namn - framförallt på pojkar. I andra länder kan faktiskt de små få heta både Muhammed, Herkules, Odysseus, Akilles och Jesus. Men så inte i Sverige. Jag tror att längtan är stor att få döpa sitt barn till något underbart - lyckan är ju så stor när man möter sin bebis. Pär, Lars, Kurt och Börje kanske inte riktigt kan täcka in den där svindlande känslan av stolthet och lycka. Då tittar man hellre på sina idoler, både inom musik, film och idrott. Jag känner till flera exempel. Två små pojkar som heter Lennon och Norton - i förnamn. Massor av pojkar (numera vuxna) som heter Tony, Glenn och Roger (uttalas "Rååger"). Kevin, Liam, Elvis, Kit och Robin. Så finns det en mottrend: istället för att välja amerikansk-klingande idolnamn, tittar man på farfarsfars-generationen. Då får de små pojkarna heta Folke, Edvin, Sture, Alvar och Gösta. När man hör dagisfröknarna ropa på de små, tror man nästan att man är på ett pensionärshem.
Adolf - troligen aldrig dags för namn-comeback. |
Ett namn som dock aldrig verkar komma tillbaka är Adolf. Fast man vet ju aldrig. Men såvitt jag vet finns det inte många Adolf i vårt land som är födda efter 1945. Och där vore risken för mobbning ganska överhängande. Troligen värre än för den stackars Snorre.
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar