Vart ska poeterna ta vägen?

Frågan var: är den oro och ångest som vissa människor bär inom sig, i viss mån en förutsättning för konstnärligt skapande? Jag tror faktiskt att det kan vara så. För att skapa riktigt stor konst krävs känslighet och en nästan seismografiskt registrerande förmåga. Hur skulle annars en skådespelare kunna leva sig in i en annan människas psyke? Hur skulle annars en författare kunna beskriva ett skeende med sådan exakthet att läsaren kan se det framför sig? Hur skulle annars en tonsättare kunna komponera musik som passerar hjärnan och går rakt in i hjärtat på lyssnarna? Hur skulle annars en målare kunna lyfta ut sitt innersta i färger på en duk ?

Skriet. Edvard Munch hade mycket ångest.
Utan den hade tavlan aldrig blivit målad.

För detta krävs ett starkt känsloliv, ett öppet sinne och en förmåga och vilja att se in i sig själv - länge och intensivt. Den processen tar tid och kraft och oändligt många tankar.

Idag i vårt supereffektiva konsumtionssamhälle ska man vara snabb, flexibel, framåtsträvande, effektiv, social och extrovert. Att vara introvert, eftertänksam och kanske mera känslomässig än logisk, premieras inte. Men - vart ska alla dessa människor som inte är snabba, flexibla och extroverta ta vägen? Kommer det att finnas någon plats för dem i framtidens tekniksamhälle? Det ser illa ut. Poeter, kompositörer och målare kan inte försörja sig på det de är bäst på: att skapa konst. Hur ska de då kunna bevara sin stolthet och sin känsla av att vara värdefulla och behövda?

Nödvändig samhällsmedborgare: Bruno K. Öijer.

Jag tror att det börjar bli dags att den delen av befolkningen som lyssnar inåt, klättrar upp på barrikaderna - motvilligt förstås - och förklarar krig mot konsumisterna, effektivisterna, byråkraterna och pragmatikerna. Striden är säkert mot deras natur - men den är nödvändig. Det är hög tid att "vända skutan" om vi inte vill förlora ännu mer av våra humanistiska värden och vår längtan efter skönhet. Men - det handlar inte om att förgöra motparten. Det handlar om att strida för balans och rättvisa i ett samhälle där alla behövs - både extroverta och introverta, både effektiva och långsamt eftertänksamma, både finansanalytiker och poeter.

Dags för de introverta att ta plats på barrikaderna.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner