Idolerna eller En liten sten

Jag har en liten sten i min necessär - den är grågrön och slät på den ena sidan och knögglig på den andra. Den har legat där i över tjugofem år, insvept i lite fint silkespapper.

Den lilla stenen, i naturlig storlek.

 

Jag har inte tänkt på den där stenen på mycket länge. Inte förrän igår kväll när Lillasyster (min yngsta dotter) och jag tittade på ett TV-program där fem personer skulle tävla om vem som visste allra mest om sin idol - Michael Jackson.

MJ - idolernas idol.

Frågorna var minst sagt intrikata och förutsatte ett enormt kunnande om små, till synes helt absurda detaljer. Vad hade MJ på sig när han framträdde i Rom 1988? Hade han gula eller röda revärer på byxorna? Vilka artister deltog i We are the World - och i vilken ordning? Och hade han något spänne på skärpet eller inte under den stora HIStory-turnén?

Men det var inte det faktum att de kunde så mycket om sin idol och svararde rätt på nästan allt, som gjorde mest intryck. Det var hur mycket denne gåtfulle man hade betytt i deras liv. En kvinnlig deltagare - piercad och helt klädd i svart - förklarade tårögt att Michael hade följt henne genom hela hennes barndom och ungdom, varit hennes trygghet och glädje och tillförsikt, som en förälder - eller som en gud. En annan deltagare hade besökt Jacksons stora ranch-anläggning Neverland (Landet som aldrig fanns!) och där plockat med sig några små stenar som nu tronade på hedersplatsen i bokhyllan. Det var rörande att se all denna kärlek och vördnad.

Michael Jackson-dockor med exakta kopior av turnédräkterna.

Deltagarna var mellan 18 och 30. En lite äldre dam blev genast utslagen i kvalomgången - hon var förmodligen inte tillräckligt nördigt påläst - längre. För detta är tveklöst en åldersfråga: idoldyrkan och nörderi hör ungdomen till.

Tillbaka till min lilla sten i necessären. Det var när jag såg de där små stenarna från Neverland som minnet kom tillbaka. Min sten kommer från en liten alpstad i norra Italien som heter Dobbiaco. Före första världskriget hörde staden till Österrike och då hette den Toblach.

När jag var ung var jag Mahler-nörd. Lika superfanatisk som någonsin ungdomarna i Michael Jackson-tävlingen. Jag läste allt som fanns att läsa om min idol (allt från analyser av hans verk till redogörelser för hans problem med hemorrojder och äktenskap) och jag turnerade runt i Österrike och Italien till de platser där han vistats på somrarna och hyrt små stugor för att komponera: Attersee, Wörthersee och Toblach. Bara vetskapen om att det var i dessa små stugor som de stora symfonierna och sångcyklerna tillkommit, fick mig att rysa av lycka. Jag klättrade över staket för att sätta fötterna på marken där Mahler gått, jag kikade in genom fönster och smög runt i trädgårdar där det nog numera bodde annat folk. Jag smög till och med upp på entrétrappan till Mahlers stora sommarvilla vid Wörthersee och kände på dörrhandtaget.

Gustav Mahlers sista komponeringsstuga i Toblach.
Här tillkom bl.a. Lied von der Erde och
symfonierna nummer 9 och 10.

Gustav Mahler avled 1911 och de sista tre somrarna av sitt liv tillbringade han i den lilla alp-staden Toblach. I en trästuga i en skogsbacke komponerade han de allra sista verken - bl.a. den ofullbordade tionde symfonin som nog hör till musikhistoriens vackraste och mest hjärtskärande verk. Den lilla stugan står på en bädd av småsten i skogsbrynet. Jag smög runt, kikade in i det på den tiden oinredda rummet och funderade på om där kunde finnas någon minnessak att plocka med sig. Jag hittade ett par gamla kottar, men kom strax på att de nog inte funnits där på Mahlers tid. Jag försökte pilla loss en stor flisa ur väggen, men det kändes lite som skadegörelse, så jag avstod - motvilligt. Tänk, vad den flisan måste ha hört... Men så såg jag de små stenarna under stugan. Särskilt en liten grön, såg jag. Den plockade jag loss och stoppade i fickan. Den stenen måste ju självklart ha hört allt det vackra och fantastiska - den också.

Nu tittar på jag stenen och minns. Mahlerdyrkan höll i sig länge, över femton år, och gick nog egentligen inte över förrän jag fick barn. Men härligt var det - med alla dessa starka känslor, all denna dyrkan och ogrumlade beundran, all denna totala hängivelse till skönheten. Och stenen tänker jag inte kasta bort, så länge jag lever.

Här kommer ett litet avsnitt ur det allra sista Gustav Mahler skrev i den lilla stugan i Toblach: den ofullbordade tionde symfonin. Mahler blev bara 50 år gammal. Hade han fått leva, hade han alldeles säkert tagit steget över till modernismen och atonaliteten.

Daniel Barenboim dirigerar West-Eastern Divan Orchestra.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

 

.