Måste alla vita fläckar fyllas i?

Måste man kunna se vad tavlan föreställer? Måste alla konturer var ifyllda och alla vita fläckar täckta med färg? Jag tycker inte det. Den som fullbordar det ofullbordade, kan förstöra. Att sätta dit den sista pricken, kan sabotera helheten - som att sätta ett utropstecken där det borde varit ett frågetecken. Den som avslutar det som borde vara oavslutat, gör sig ofta skyldig till förenkling och banalisering.

Målning av Paul Klee.
Alla rutorna måste inte vara ifyllda
för att det ska bli ett konstverk.

Filmen Bäst före är ett exempel på det. Det handlar om tre män kring de sextio som alla befinner sig i ett slags livskris - pensionering, prostatacancer, skilsmässa, tristess, drömmar som aldrig blev uppfyllda, livslögner som visserligen momentant håller förtvivlan stången, men som också förhindrar kontakt med det verkliga livet. Männen beslutar sig - vankelmodigt - för att göra en Finlandskryssning tillsammans för att bryta tristessen.




Tre män som kämpar i livet.

Den ene för att en sista gång få uppleva förförelsens spänning innan han läggs in för en prostataoperation, den andre för att visa sina överbeskyddande anhöriga att han visst kan ta initiativ, att han visst inte är så tråkig som alla tror - och den tredje för att han... Ja, varför? För att fly undan skammen över ännu ett misslyckat försök att inträda i verkligheten, kanske. Rollprestationerna är lysande.

Teckningsläraren efter avtackningen i skolan.
Vad återstår nu?

Brasse Brännströms minimalistiska tolkning av en nypensionerad teckningslärare med konstnärsdrömmar som aldrig gick i uppfyllelse. Den lilla nedåtvinkeln i mungipan och den glidande blicken, den böjda ryggen - en man som tycktes färdig med sitt liv, men alls inte är det.  Kjell Bergqvist som den notoriske förföraren, rektorn som kallas "konferensknullaren". En likaledes lysande tolkning av en människa så skriande svältfödd på närhet och kärlek, att han inte längre vet vad som är vad. Och så den allra klarast lysande stjärnan: Göran Ragnerstam som den förtidspensionerade fysikläraren och uppfinnaren - en man med så mycket nedtryckt vrede och bitterhet - bristfälligt maskerad bakom snålhet och hypokondri - att han riskerar att sprängas i småbitar. Svettpärlorna på den höga pannan och den kolsvarta glöden i ögonen etsar sig fast i minnet.

Göran Ragnerstam

Tavlan som målas upp är precis som livet - mångtydigt och oförutsägbart. Rektorns planer på en flirt går i stöpet och vännerna blir ovänner genom svek och lögner. När en kvinna från teckningslärarens förflutna plötsligt dyker upp, försvinner lojaliteten kamraterna emellan - nu är det tupparnas kamp som styr. Kvinnan gestaltas av Ewa Fröling - ett porträtt till bredden fyllt av rödvinsångande 68-nostalgi. Men det är också här filmen börjar kantra och de vita fläckarna på den vackra tavlan fylls plötsligt med grälla färger. Här - i mötet mellan teckningsläraren och hans gamla flamma, i ovissheten om hur livet skulle kunna te sig - borde filmen har slutat. I ett frågetecken, som i alla våra liv. Men det gör den inte.

Ibland blir det lite för mycket...

Istället slutar filmen abrupt: teckningsläraren reser till Portugal för att leva med sin ungdomskärlek - ett nytt liv, fjärran från tristess och leda. På en romantisk äng med utsikt över havet och med fyren - symbolen för ungdomsdrömmarnas uppfyllelse - i bakgrunden, möts de två i kvällssolens strålar.

Den vackra tavlan som så mycket påminde om livet i all dess oförutsägbarhet, sorg, väntan och trevande, har plötsligt blivit till gräll hötorgskonst. Det är som om konstnären bytt färger när han fullbordade sin tavla - från skira och nedtonade till grälla och skrikiga.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner