Ett hjälteliv - del II

Man kan ju tycka att livet borde vara rättvist - men det är det inte. Det är inte alls säkert att den sjuke blir frisk, att den mobbade blir populär, att den fula blir vacker och att rättvisa skipas. Att den som offrar ska få tillbaka, att den som förlorar ska varda givet. Inte heller är det säkert att den som gör det goda, får ett gott liv.

Justitia - rättvisans gudinna - har förbundna ögon.
Rättvisan ser ingenting, är det därför den är så irrationell?

Jag tänker förstås på min barnsköterska som jag skrev om igår. Hela hennes liv gick ut på att tjäna andra - ofta utan det allra minsta tack och för en alldeles för liten ersättning. Hennes stränga föräldrar hade lärt henne att aldrig ställa krav för egen del och att aldrig (aldrig!) säga nej. Det vore egoism och en dödssynd. Därför krattade hon tennisplaner, skurade golv, putsade fönster och bar tunga möbler ända tills hon var över sjuttiofem år. Och det var inte alltid hon fick betalt, men hon klagade aldrig och sa aldrig nej. Till slut var hennes kropp så utsliten att hon knappt kunde ta sig upp för de fem trapporna till den lilla hyres-ettan. Det kunde ta en halvtimme, eftersom hon var tvungen att sätta sig efter bara några trappsteg.

Fem trappor upp utan hiss
är tungt när kroppen är utsliten.

Jag besökte henne ofta i den fina lilla ettan med kokvrå när jag var barn och ung, mera sällan som vuxen. En gång hälsade jag på vid middagsdags - hon var då i sjuttioårsåldern. På plattan i pentryt stod hennes middag - en liten kastrull med kokande vatten och några små bitar selleri. Hon var glad, sa hon, att hon hittat mat för bara ett par kronor.

Rotselleri är billig mat.

När min barnsköterska var i sextiofemårsåldern fick hon extrajobb på en städfirma. Firman ägdes av en kraftig dam som hade alkoholproblem. Damen ville ha sällskap, tyckte inte om att dricka ensam, så därför bjöd hon hem min barnsköterska, som aldrig tidigare druckit vare sig vin eller sprit och som lärt sig att aldrig säga nej. Det gick fort - trött och svulten som hon var på både mat och omsorg. Inom loppet av bara ett par år hade min fina, vackra, fräscha barnsköterska blivit en nedgången. illaluktande alkoholist. Den lilla ettan stank av misär och ibland vägrade hon att släppa in mig när jag kom för att hälsa på. Hon öppnade brevinkastet och sa, med svag röst, att hon inte mådde bra. Jag fick komma tillbaka någon annan dag.

Strax efter sin 79-årsdag, föll min barnsköterska ihop hemma i sin lilla etta. Jag hade försökt att ringa i några dagar, men inte fått något svar. Ingen öppnade dörren när jag knackade på, så jag ringde polisen som bröt sig in och fann henne liggande på golvet i pentryt. Hon var medvetslös och vaknade aldrig upp på sjukhuset utan avled efter några dagar.

Runsten för en hjälte.

När de vittberesta vikingahjältarna kom hem efter sina färder över haven, restes stora stenar med runor till deras ära. Runorna berättade om hjältedåd i fjärran länder. En sådan sten vill jag resa till min barnsköterskas minne. En stor och vacker sten med många runor som berättar om alla hennes hjältedåd och om hennes goda hjärta.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner