Lyckliga slut - finns de?

Slutscenen i Charlie Chaplins Moderna tider.
Hur gick det sedan?

Lyckliga slut - finns de? Det som ter sig som ett lyckligt slut, kan ju utvecklas till något helt annat med tiden. Och vice versa förstås: det som från början framstod som ett misslyckande kan faktiskt vändas till sin motsats.

Filmen Bäst före, som jag skrev om igår, slutar lyckligt, iallafall för huvudpersonen - helt otippat och totalt orimligt, både ur psykologisk och filmatisk synvinkel. Kärleken besegrar rädsla och tristess. Den uträknade reser sig ur sin förnedring. Rynkorna slätas ut i ljuset från den nedåtgående solen där han går sin älskade ungdomskärlek till mötes på klippan vid havet. Nu ska ungdomens drömmar förverkligas - kärlek och skapande.

Med stormsteg mot Happy End.

Där slutar filmen. Man sitter stum av förvåning i biofåtöljen medan eftertexterna rullar. Hur gick det där till? Den mångtoniga skildringen av dessa människoöden, så komplexa, så fulla av längtan, ensamhet, vrede, sorg, hämndbegär och kärlekstörst - blev plötsligt entonig. Som en stråkkvartett som slutar som en dansbandslåt. Är det regissörens eftergift till popularititeten? Det får inte bli för tungt och allvarsamt, för då kommer inte folk till biograferna... Men - är inte det egentligen publikförakt? Tror de inte att publiken klarar av för många nyanser av grått? Som att ungdomsflamman har förändrats och lagt sig till med vanor som stör kärleken? Som att åldrandet har satt sina spår? Som att livet har sårat och sargat?

Ikväll sändes det sista avsnittet av TV-serien Molanders på Ettan. Manusförfattaren heter Ulf Kvensler - samme man som skrivit manus till Bäst före. Men medan den ena filmen slutar i förenkling och banalitet, slutar den andra i alla dessa frågetecken som hör livet till: Kommer mamma tillbaka? Kan äktenskapet räddas? Ska det räddas? Hur ska det går för den slösaktige LG som lever i sin fantasivärld? Hur ska prästen orka leva med sin svartsjukt krävande man? Hur ska farmor och farfar stå ut med varandra? Kommer farfar att få stroke? Kommer sonen att bli dirigent? Kommer de att flytta - igen? Ingen vet. Det bara är så. Ingen vet - det är nog bäst att bara följa med och "gilla läget". Process pågår. Tavlan målas i många nyanser av grått. Flera rutor är fortfarande inte ifyllda med färg. Den vita ovissheten.

Bildtext överflödig.

Man vet aldrig hur det slutar - så är det bara.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner