Bogart och jag

För några år sedan stod att läsa i Dagens Nyheter om en japansk hjärnforskare som upptäckt att det var skillnad på religiösa och icke-religiösa människors hjärnor. Bilderna på de blodflödes-scannade hjärnorna såg olika ut - framförallt i frontalloberna, tror jag det var. Forskarens slutsats var att vem som helst inte kan bli brinnande religiös - det vill säga frälst. En sådan omstörtande upplevelse kräver vissa neurologiska förutsättningar. Jag tror att forskaren har rätt. Vem som helst kan nog inte se  Jesus och uppleva vibbarna från Den Helige Ande. Det krävs en mottaglighet av speciellt slag.

Blodflödesmätning av hjärnor
- vilken som är frälst är svårt att veta för amatören.

Jag undrar om idoldyrkan kan vara ett fenomen besläktat med brinnande tro och religiositet? Justin Bieber, Britney Spears, Michael Jackson - idoler som dyrkas med hela känslolivet på högsta volym, precis som gudar. Drabbas alla - eller bara vissa? Är det könsbundet? Är det fler flickor än pojkar som drabbas?

Min make hade inga idoler som barn och ung, medan jag hade flera som jag älskade och beundrade med ett enormt, brinnande engagemang - dock inte samtidigt. De var avgudar. Den allra första riktigt stora idolen var Humphrey Bogart. Sommaren 1967 visade TV flera av hans filmer. Jag var åtta år, bodde på sommarpensionat med föräldrarna på Öland och var fast besluten att bli fru Bogart.

Humphrey Bogart
- tuff, hemingwayskt fåordig och väldigt cool.

Att Bogey avlidit nästan två år innan jag föddes var ingenting som bekymrade mig. Jag skulle självklart konkurrera ut alla de andra vackra filmstjärnorna och vinna hans hjärta med storm. Hela sommaren 1967 gick åt till drömmar om häftiga biljakter, kidnappningar, fester och - förstås - vårt pampiga bröllop i en jättekatedral fylld av gäster. Lauren Bacall, hans unga vackra hustru, kunde känna sig blåst när jag visade mig.

Sista Bogart-filmen på TV den sommaren var en film där Bogart spelade mot Audrey Hepburn - Sabrina. När jag satt i pensionatets matsal på kvällen och tittade, slogs jag av Hepburns skönhet och drabbades av oresonlig svartsjuka. Om Bogey fick välja, skulle han nog välja henne ändå... Hon var ju så vacker. Jag minns hur ledsen jag blev, helt knäckt faktiskt. Jag skulle inte ha en chans mot den rådjursögda skönheten med de vackra klänningarna och den raffinerade frisyren. Min make skrattar när jag berättar. "Men", säger han, "Bogart var ju död för länge sedan... Hur tänkte du?" Ja, det kan man ju undra.

Humphrey Bogart och Audrey Hepburn
i Sabrina (1954).

Femtio år senare upprepar sig historien: min äldsta dotter, som då är elva år, ser Ola Salo på TV och bestämmer sig blixtsnabbt för att gifta sig med honom. I över fyra år kretsar allt kring Ola - hans musik, hans framträdanden, hans åsikter, hans kläder, hans gränsöverskridande beteende - men kanske ändå allra mest kring hur hon ska vinna hans hjärta och bli fru Salo. När tidningarna berättar att Ola väntar barn och ska gifta sig, blir det kris och mörker i hemmet. Molnen hopar sig över middagsbordet. Hur ska det nu bli? När han har en bebis och allt?? Frågetecknen är många och besvikelsen stor. Hur kunde han svika så?? Men - efter någon månad ljusnar det vid horisonten: dottern har genomgått krisen och tänker ta upp fighten med Olas fru. Senare. När hon har slutat skolan och blivit lite äldre. Då...

Är brinnande tro och idol-dyrkan besläktat? Kan de som dyrkar idoler också bli frälsta? Eller är det olika delar av vår fantastiska hjärna som är aktiverade? Jag tror det senare, men jag har inga blodflödes-bevis förstås.


Copyright:Åsa Adolfsson Wallner