Ett hjälteliv - del I

Nu ska jag berätta om en hjälte - det var henne jag skrev om i förrförra inlägget Saft och bulle eller bara vatten. Den här hjälten gick det inte bra för, tyvärr. Det blev allt annat än ett lyckligt slut. Och början och mitten av den här livssagan var väl heller inte så lyckliga. Den här hjältens liv var en kamp - från början till slut, från första andetaget till det allra sista.

Vem reser ett monument över de tysta hjältarna?
Och hur skulle det se ut? Mycket, mycket vackert iallafall.

Som jag skrev, var den här hjälten min barnsköterska när jag var liten. Hon kom från norska landsbygden och hade vuxit upp under knappa förhållanden och i Herrans tukt och förmaning. Hon älskade att läsa och hennes dröm var att bli lärare. Men något sådant var det inte tal om. De åtta barnen skulle hjälpa till och göra nytta så fort det bara gick. Så det blev bara sex år i skolan. Sedan skulle barnen vakta getter, bära vatten, sopa och skura, hugga ved, laga mat och rensa ogräs. Hon hyste den allra största respekt för sina föräldrar. Att vara kritisk mot dem var en omöjlighet - tanken fanns inte. Hon fick smyga undan sina böcker under utdragssoffan och läsa när ingen såg. Lydde hon inte, vankades det stryk. De små dikter hon skrev gömdes undan.

Ingen tid att leka.

När hon var arton år bröt andra världskriget ut och hon skickades över gränsen till Sverige för att arbeta som piga på en gård i Jämtland. På gården blev hon illa behandlad och fick slita så ont, att hon till slut flydde därifrån och tog sig till Stockholm, mitt i vintern och alldeles på egen hand. Här fick hon arbete som städerska och sedan som hembiträde och barnsköterska. Till vår familj kom hon tjugo år senare för att ta hand om mig när jag var nyfödd.

En mera noggrann, plikttrogen och kärleksfull barnsköterska kan knappast ha gått att uppbringa. All den ömhet hon burit inom sig och inte fått visa, slösade hon på mig. Hon lekte, läste, sjöng och pysslade. Alltid hade hon tid för mig och mina små problem, trots att hon också skulle sköta hela hushållet.

Skuggfigurer är roligt att titta på när man är liten.

Något som hon var expert på, var att göra skuggfigurer med händerna. Hon kunde göra harar, ekorrar, älgar, rävar och renar och jag kiknade av skratt när skuggdjuren hoppade på väggen över min säng. Särskilt ekorren var rolig där den skuttade med sin stora svans. Och så sjöng hon norska folkvisor.

Älgen på väggen.

Och när det var Syttende Mai - då var det fest. Jag kläddes i finaste kappan, fick en basker med band i Norges färger, en liten flagga i handen och så bar det iväg till Skansen där jag fick gå i barntåget och sjunga "Ja, vi elsker dette landet, som det stiger frem" för full hals. Det var roligt och spännande och så blev det fin mat på restaurang Solliden. Min barnsköterska njöt. Vad jag inte visste då, var att den fina maten betalades med de allra sista slantar hon hade. Hon satsade allt för att bjuda ett litet barn på fin restaurang.

Fortsättning följer.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner