Att lyssna mellan raderna

X är ledsen och säger till Y: - Ibland känns allt så tungt - då tänker jag att jag helt enkelt inte klarar mer. Jag orkar bara inte...

X kan få många olika slags svar av Y. Som de här, till exempel:

- Det går över snart, ska du se... (Y vill lugna, men bagatelliserar istället.)
Eller
- Det menar du väl ändå inte?? (Y visar misstro.)
Eller
- Jo, det skulle just se ut det... Att bara ge upp så där! (Y moraliserar och förlöjligar nästan.)
Eller
- Försök att samla ihop dig nu - så farligt är det väl ändå inte! (Y avvisar problemet, moraliserar och visar nästan lite irritation.)
Eller
- Jaha. (Y visar ointresse.)
Eller
- Jaså, det var ju tråkigt, men... (Y visar likgiltighet.)
Eller
- Nu tror jag det är dags att prata om något annat, kanske. (Y visar ännu mera ointresse och likgiltighet, är nästan lite aggressiv.)
Eller
- Nu ska vi inte gräva ner oss i sådana negativa tankar. (Y moraliserar och förminskar.)
Eller
- Tänk positivt nu och glöm det där! (Y visar oförståelse och ointresse.)
Eller
- Skärp dig nu, för tusan! (Y visar odelad irritation.)

Det är viktigt att få berätta och att bli lyssnad på.

Jag läser just nu en bok som heter Samtal med äldre. Han som skrivit boken heter Ken Heap och är socionom och författare och har lång erfarenhet av att arbeta med människor i svåra situationer. Citaten ovan är delvis hämtade ur boken. Boken borde egentligen heta Samtal med människor. För det handlar om att lyssna - att verkligen lyssna - till vad som egentligen kommuniceras, oberoende av ålder. Alla behöver lyssnas på - alla är lika intressanta och lika viktiga och lika levande, hur gamla och sjuka de än är. Eller hur små de än är. Att se på ansiktet som talar, att se på kroppens rörelser, att läsa mellan raderna och iallafall försöka tolka vad som sägs - det är det allra viktigaste av allt. Allt som blir sagt går förstås inte att förstå. En del går att förstå efter en tid - annat aldrig. Men man måste iallafall försöka.

Svaren ovan kallar Ken Heap för "dörrstängare". Det betyder att den som först uttryckte en bön om förståelse (X), får lämna mötet utan att ha blivit förstådd. Den som skulle lyssnat (Y), stänger dörren för den som hade något att säga. Risken är att den som hade något att säga inte vågar försöka igen. Inte säger något nästa gång utan förblir tyst. Och i tystnaden växer sorgen och förtvivlan.

Men - vad skulle Y ha sagt då? Jo, skriver Ken Heap, Y skulle ha levererat en "dörröppnare" förstås.
Så här, till exempel:

X är ledsen och säger till Y:
- Ibland känns allt så tungt - då tänker jag att jag helt enkelt inte klarar mer. Jag orkar bara inte...

Nu svarar Y:
- Jag hör att du har det jobbigt idag. Det här bör vi prata mer om, tycker du inte det?

Att lyssna efter nyanserna, färgskiftningarna i meddelandet - och försöka svara på det man har fångat upp; det är att öppna dörrar.

Det är glädje att bli lyssnad på.

Maurice Ravel var nyansernas mästare. Ingen kunde få orkestern att låta så genomskinligt glasklar och färgrik - alla instrumenten får komma till tals och bli lyssnade på. Ravel drabbades av ett slags frontallobsdemens som kallas Picks sjukdom. Den leder till apati och stumhet. 1937 ville läkarna operera den 62-årige Ravel. Man borrade sig in i hans hjärna - utan av söva och bedöva, för på den tiden gjorde man inte det vid hjärnkirurgi. Ravel avled strax efter ingreppet.

Här kommer ett av hans mest kända verk Pavane för en död prinsessa - Pavane pour une infante défunte. Cleveland Orchestra dirigeras av Pierre Boulez.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner