The Worrying Kind eller De oroliga

"Det är bara intelligenta människor som upplever oro", säger journalisten Anna Mannheimer i TV-programmet Helt sjukt, och citerar sin oroliga mormor. Att känna oro förutsätter en hypotetisk, spekulativ förmåga som kräver en viss nivå på IQ-skalan, tror jag. Man måste kunna se runt hörn och vara förutseende, kunna ana sig till vad som skulle kunna hända om... Samma sak gäller med all säkerhet hypokondri; man måste ha ett visst mått av fantasi för att drabbas. Och ett visst mått av förmåga att inhämta kunskap och sedan tolka den i en viss riktning.

Journalisten Anna Mannheimer
beskriver sin oro i TV-programmet Helt sjukt.

Mannheimer lider själv av omfattande oro, men på frågan om hon vill bli av med sin oro och bli "normal", svarar hon att det vill hon inte. Trots att hon inte vågar flyga, vägrar att köra bil på motorvägen och tycker att grilla alltid är en presumtiv skogsbrand. Människor utan oro (finns sådana?) beskriver hon som "vårdslösa" - och sådan vill hon inte bli. De som "bara springer fram och grillar" - utan att vara rädda för att det torra gräset ska börja brinna, de är kanske normala - men sådan vill hon inte bli. Hellre då leva med sin oro och vara den känsliga, kreativa, humoristiska och självkritiska själ hon är.

Jag tror att sådana här TV-program är väldigt befriande att se för många. Oron får ett ansikte och den anonyme tittaren upplever den härliga känslan av att inte vara ensam om sin problematik. Andra har minsann det likadant - kanske till och med värre - och har ändå lyckats bli kändisar. Tur för dem, att de är kända, har kreativa yrken där de får synas, ge luft åt sina tankar i offentligheten och sätta ord på sin oro, kanske till och med roa andra med den. Vilken terapi! Och att få människor att skratta tillsammans åt sin oro och sina rädslor är guld värt - den allra bästa medicinen - både för den som ger och för den som får. Att oroa sig i tystnaden, måste däremot vara en tortyr. I tystnaden och tigandet växer alla spöken till minst den dubbla storleken.

Ett piller lika verksamt som skrattet.

Kanske är det en myt och en livslögn, men jag tror faktiskt inte att det är någon tillfällighet att många oroliga själar är just konstnärer, musiker, skribenter, skådespelare och stå-uppare. Kan man vända den energi som oron genererar till skapande och kreativitet är så mycket vunnet. Vissa människor kan aldrig utveckla oro, ångest och hypokondri, säger en psykolog i programmet. Frågan är om de kan skapa konst? Återkommer i frågan imorgon.

Här kommer musik av och med en orolig själ: Ola Salo och det svenska bidraget till Eurovison Song Contest 2007: The Worrying Kind (= "Den oroliga sorten" eller "Vi som oroar oss").

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner