Zombies och pirater - tankar om en bok

Måste inte författaren ha ett budskap med sin text? Måste inte konstnären ha en vision som han/hon vill förmedla med sitt verk? Måste inte en berättelse vara så viktig att den bara måste bli berättad? Jo, jag tror faktiskt det. Jag menar inte att konsten ska vara politisk. Konsten ska så klart finnas för sin egen skull - ha ett alldeles eget existensberättigande. "L'art pour l'art" som det heter på franska. Men - det måste ändå finnas ett mål och en avsikt. På något sätt tror jag att en berättelse ska kräva att bli berättad - annars kan den få finnas kvar i tystnaden.

Pojken som kallades DET
- en berättelse som krävde att få bli berättad.

Jag tror att det finns konst som kommit till för att konstnären vill prestera, leverera - kanske leva upp till tidigare framgångar och publikens förväntningar. Det är säkert tungt att som ung skriva en succéroman och sedan göra om bedriften. Egentligen är det kanske inte så fel, att Nobelpriset oftast delas ut till åldringar. De har ju karriären bakom sig och priset blir ett slags "Lifetime Achievement Award". Och ju äldre man är, desto mindre är risken att man förväntas leverera ett nytt mästerverk. Tänk den unga författare som får Nobelpriset - vilka förväntningar! En flopp skulle kunna orsaka självmord.

Doris Lessing fick Nobelpriset
i litteratur 2007 vid 88 års ålder.

Vad vill jag säga med denna långa ingress? Jo, att jag ställer mig kritisk till författaren John Ajvide Lindqvists fjärde bok: Människohamn. I ett tidigare blogg-inlägg (En bok om odöda), prisade jag hans tidigare roman Hanteringen av odöda. Det är en skräckroman, men den har en tydlig vision: att kärleken till livet sträcker sig över tid och rum. Alldeles säkert är visionen densamma i Människohamn - men författaren förlorar sig i skräckeffekter i så hög grad att det skymmer sikten. Man ser inte skogen för bara trän. Man ser inte döden för alla gengångare, zombier och spöken. Ville han infria de högt ställda förväntningarna? Leverera ännu mera skräck? Dra åt tumskruven ännu ett varv?

John Ajvide Lindqvist:
Människohamn (2008)

Människohamn handlar om ett föräldrapar som förlorar sin sexåriga dotter under en vinterutflykt - den lilla flickan försvinner spårlöst ute på isen. Det finns ingen vak, inget öppet vatten, inga spår, ingenting. Var är hon? Tragedin leder till att föräldrarna skiljer sig och lämnar hemmet på ön. De försöker gå vidare; hon genom att fly, han genom att supa sig till glömska. Två år förflyter, men en dag bestämmer sig pappan för att återvända till ön och till platsen där allt hände och försöka hitta sin dotter. Sökandet leder honom till kontakt med varelser som existerar utanför vår verklighet och som återuppstått för att söka hämnd, varelser som levat på ön, men som förlorat sina liv till havet och nu kommer tillbaka för att skrämma och döda de levande. Kampen med dessa varelser blir både blodig och omänskligt grym. Pappan finner sin lilla dotter och tar henne med sig - genom att offra allt, vända på havet och tiden, genom att beträda en väg som ingen någonsin återvänt från. Han återvänder, med dottern i famnen, men havets hämnd blir gruvlig.

Havets hämnd. Scen ur Pirates of the Caribbean.

Människohamn hade kunnat bli en ny Orfeus-myt. En berättelse om hur kärleken kämpar för att beveka den oövervinnerliga döden, om den fruktlösa kampen mot allas vårt öde - att förlora varandra och oss själva i den stora ovissheten. Men, nu blir boken istället en zombie-skräckis, överlastad med äckeldetaljer och chockeffekter. Plötsligt påminner boken om en helt annan berättelse: Pirates of the Caribbean. Också där tar havet hämnd och blir till en jättelik dödsmaskin - miljarder fiskar i en gigantisk vattentromb. Och där vänder det stora skeppet en helt varv under havet för att komma till en annan värld och en annan tid.

Pirates of the Caribbean - skeppet vänder för att besegra döden
och träda in i en annan dimension.

Jag är inte säker på att Ajvide Lindqvist ville väcka just de associationerna.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner