"En minut i tolv"

Idag den 27 januari är det Förintelsens minnesdag. Jag hoppas att alla skolor i hela vårt långa land håller denna viktiga dag i helgd: att man berättar, visar film, diskuterar och minns tillsammans. Snart finns inga levande vittnen kvar som kan berätta om det oerhörda. Men några finns ännu kvar i livet och de skolor som får besök av dem, kan skatta sig lyckliga. För de eleverna kommer aldrig att glömma det som berättas. Och detta får inte glömmas. Aldrig. Glömmer vi det fasansfulla som hände i vårt Europa för inte alls så längesedan - då riskerar det att upprepas. Okunskap och historielöshet är det största hotet mot fred och demokrati. Tydligen pågår i vårt land ett projekt där man spelar in och dokumenterar de överlevandes berättelser - nu, innan det blivit för sent. Projektet har fått namnet "En minut i tolv". Vilket oerhört bra namn!

Sioma Zubicky arbetar mot glömskan.

Jag minns när min äldsta dotter kom hem från skolan denna dag för några år sedan och full av entusiasm berättade att de haft besök av en man som hette Sioma Zubicky. Han hade överlevt Auschwitz och kunde berätta - vad han upplevt, om alla som dött, om alla som plågats, om kampen för överlevnad. Min dotter rapporterade att några i skolan skrattat och busat på väg in i samlingssalen. Många hade dimmiga begrepp om vad "föredraget" skulle handla om och var inte särskilt intresserade - snarare irriterade över att måsta sitta och lyssna till "en gammal gubbe som blajar". Men - skeptikerna tystnade. Man satt med vidöppna öron och lyssnade. Chockade. Rörda. Ingen busade när man lämnade samlingssalen. Det var tyst. Sedan ville många av barnen genast läsa Sioma Zubickys bok Med förintelsen i bagaget.

Människor fördes bort i boskapsvagnar.
Enkel biljett till förintelsen.

En gång när jag var liten, fyra-fem år ungefär, skulle min mamma till frissan. Jag fick inte vara med, utan jag skulle vara hemma och vänta hos en dam som min mamma var bekant med. Damen var snäll och bjöd på saft och bulle. Vi satt i en soffa och pratade och jag tyckte att hon pratade lite konstigt. Inte som vanlig svenska iallafall. Jag minns inte så noga vad vi gjorde - det är ju så längesedan - men en sak minns jag oerhört tydligt: det hördes steg i trappuppgången, tunga steg. Damen blev plötsligt alldeles vit i ansiktet, rusade upp ur soffan och sprang och gömde sig i en garderob. Jag satt kvar i soffan och visste inte vad jag skulle göra. Inte vågade jag gå runt i lägenheten och leta efter damen heller. Jag minns inte hur det hela slutade, men jag blev hämtad till slut och var mycket rädd och ledsen, för jag fattade inte alls vad som hänt.

Tunga stövlar klampade i trappan.

Då berättade mamma för mig att damen som liten flicka blivit hämtad av elaka soldater och blivit förd till ett hemskt ställe som hette Auschwitz. Soldaterna hade kommit klampande med tunga stövlar i flickans trappuppgång när hon var liten och bodde i Tyskland. Varje gång damen hörde sådana tunga steg i trappan, kom det hemska minnet tillbaka, berättade mamma, och damen måste gömma sig. Jag minns att jag tyckte att det var så hemskt, så hemskt. Och samtidigt tyckte jag att det var väldigt konstigt och skrämmande att en vuxen dam kunde springa och gömma sig i en garderob.

Häromdagen avled en av mina stora idoler - dirigenten Claudio Abbado. En fantastisk musiker och en klok och etisk människa. Här kommer han i ett litet utdrag ur Ludvig van Beethovens symfoni nr 7. Som en sorgesång på Förintelsens minnesdag och som en hyllning till en av de stora dirigenterna som gått ur tiden.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner