Pansarhjärtan?

För några dagar sedan bloggade jag om de ensamma männen från ingenstans. Outsiders som tar sitt öde i egna händer. Fulla av vrede, sorg, revanschlusta och hämndbegär lever de utanför gemenskap och samhälle. Vietnamveteranen Travis Bickle i Taxi Driver är en sådan man. Rambo också. Och hämnaren Max Cady i Cape Fear. Och det finns många fler. Filmhistorien och litteraturen är full av dessa tragiska och många gånger grymma män. Berättelserna om dem tycks utöva en nästan magnetisk kraft.

Hämnaren Max Cady med rättvisans
vågskålar tatuerade på ryggen

De är gåtfulla, starka, ensamma. De är märkta av ett grymt förflutet och driver sin kamp i isolering. De lider. Men de tiger om sitt lidande, de pratar inte. Är det därför de är så åtråvärda? Är det därför de attraherar? Är det för att deras tysta lidande väcker drömmar om att bota dem, frälsa dem, förvandla dem och vinna över dem till "den goda sidan"?

Cady igen - knappast intresserad av
att gå över till den goda sidan.

När jag gick min psykoterapiutbildning, berättade en av våra lärare att morddömda fångar får mängder av beundrarpost och kärleksbrev från kvinnor som förälskat sig i dem på avstånd och vill "hjälpa" dem. En del kvinnor reser till fängelset och inleder förhållanden - och ibland blir det till och med bröllop bakom murarna. Jag tror att både Lasermannen och Åmselemördaren blev brudgummar. Knutby-pastorn Fossmo också. Hur länge äktenskapen höll, vet jag däremot inte. För går det att nå fram till dessa mäns hjärtan? Ända fram?

John Ausonius - Lasermannen.

För längesedan läste jag Lars-Inge Svartenbrandts (numera Lars Ferm) självbiografi. Den är skarp och intelligent skriven (förmodligen i samarbete med en begåvad spökskrivare). Berättaren duperar med sin verbala talang - serverar sanningar och självkritik, men någonstans lurar ändå ett slags kyla. Uppriktigheten känns på något konstigt sätt bedräglig, som ett spel.

Visst är det djupt intressant med dessa hämnare och haverister - på avstånd. Deras styrka och målmedvetenhet är på något konstigt sätt fascinerande. Men deras hjärtan är nog inte lätta att nå bakom ett svårforcerat pansar av misstro, skapat av vuxenvärldens svek i den tidiga barndomen.


PS Jag tror att pansarhjärta är en sjukdom, möjligen orsakad av förkalkning. Här avser jag förstås pansarhjärta i en mera överförd bemärkelse.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner