Att se mellan fingrarna

Jag läser i Dagens Nyheter att det inte är helt ovanligt att hemtjänstpersonal stjäl från de äldre som de arbetar hos. Pengar, smycken, värdesaker - till och med mediciner. Ibland, när de fått förtroendet att ta ut pengar från någon äldre persons bankkonto, tar de ut pengar för egen räkning. Hur är detta möjligt? Hur kan man bete sig så?

Trygghetslarmet räcker inte för att skapa trygghet.

Samtidigt visar en undersökning, att i vissa kommuner kan en äldre hemtjänstbrukare ha upp till 26 olika personer som kommer och går i deras hem. Vem vill ha en sådan trafik i sin privata miljö? Inte jag iallafall. Och om någon eller några av dessa 26 dessutom kanske plockar med sig lite saker då och då - hur ska det kännas? Otryggt, blir väl det givna svaret. Obehagligt. Kränkande. Skrämmande. Förnedrande. Riktigt otäckt.

Hålla handen är ju fint - men hinns det med i verkligheten?

För ett par månader sedan mötte jag en kvinna (X) som berättade att hon tillfälligt hoppat in som hemtjänstare. Karriären blev dock ganska kort, för hon kom ihop sig med chefen för hemtjänstbolaget.

Så här gick det till: X upptäcker att en av hennes kolleger plockar med sig saker från en av de äldre. Smycken, småsaker och pengar som ligger löst i hemmet. Och när hon handlar för den gamlas räkning, passar hon på att köpa lite till sig själv också. Den gamla kan nämligen inte kontrollera kvittona själv, eftersom hon är i det närmaste blind. X blir upprörd över vad hon sett och hört och går raka vägen till hemtjänstchefen och berättar. "Så här får det inte gå till!", säger X. Reaktionen blir inte den förväntade. X hade trott att chefen skulle bli upprörd. Att hon skulle skrida till handling - ta in den tjuvaktiga kollegan och ställa henne till svars. Men - det gör hon inte alls. Istället blir hon upprörd över att X berättat. X måste hålla tyst, säger chefen. X får absolut inte nämna detta för någon. Att konfrontera kollegan - det finns inte på kartan. "För", som chefen säger: "vi måste vara rädda om våra anställda. Vi behöver alla vi kan få."

X blev så arg - som ett vulkanutbrott.

X blev rasande och sa upp sig på stående fot. Men innan hon gick, arg som en eldsprutande vulkan, frågade hon chefen om hon själv skulle vilja bli lurad och bestulen på äldre dagar. "Naturligtvis inte!" blev svaret. "Det är ju inte samma sak..."

Men - det är det ju!


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner