Rambo och "Ramba"

Vi tittar på Rambo IV -  den fjärde filmen i serien om krigsveteranen John Rambo. Nu är han över sextio år och har levt på Thailands landsbygd i decennier. Han som borde varit en högt uppsatt militär - dekorerad flera gånger om - lever i samhällets utkant som ett slags betald slagskämpe och ormjägare. Han som borde mötas med respekt och beundran, spottas på och förnedras.

Rambo på lite äldre dagar.

Rambo bär på ett inre raseri. Han hatar livet och människorna. Han tiger och väntar på revanschen. På att till sist bli respekterad av sitt hemland som svek honom när han kom hem från Vietnam. Opinionen hade vänt när han kom hem - människor hade förstått att kriget i Vietnam var ett groteskt övergrepp, den ultimata skandalen. De som hade skickats dit för att kämpa för "demokratin", hånades när de återvände. Många av dem var svårt skadade - såväl fysiskt som psykiskt. Och USA var plötsligt inte särskilt intresserat av att ta hand om spillrorna efter sin egen krigföring. De missförstådda och plågade veteranerna var många - och en av dem är Rambo.

Inte så lätt att komma hem utan ben...

Rambo är en effektiv mördarmaskin, trots sin ålder. Att föra krig är den enda livsstil han känner. Vi sitter i soffan och tittar fascinerat på hur han skjuter, slänger granater, slåss och stryper. Man skrattar inte - det känns att detta är på allvar. Annars skulle det lätt kunna bli absurt med allt detta pangande och bombande. Men - det är faktiskt spännande.

Jeanne d'Arc - sinnebilden
för den kvinnliga stridisen.

Plötsligt slår mig en tanke. En tanke som jag inte tror är riktigt rumsren. Varför - tänker jag - finns det ingen kvinnlig Rambo? En kvinna i samma ålder som strider, inte bara för rättvisans skull, utan också för revanschens skull? En kvinna med revanschlusta och hämndbegär? Men skulle "Ramba" finnas, skulle hon säkert skildras i ett löjeväckande ljus; grov, gråhårig, manhaftig och ful. Och absolut för gammal för att gestaltas som det allra minsta attraktiv. För äldre kvinnor ska man skoja med, dem tar man inte på allvar. Rambo är inte komisk - han är mäktig och hotfull. Dessutom är han attraktiv; filmens unga kvinna blir helt uppenbart intresserad av hans tragiskt råbarkade utstrålning. Ramba däremot - är komisk. För vem tar en kvinnlig överårig stridis på allvar? Medan den manlige stridisen förutsätts ha ett komplext psyke med mycket instängt lidande i bagaget, skulle hans kvinnliga motsvarighet skildras som entydig och enkel att genomskåda: en argsint ragata, som aldrig haft någon karl... Löjligt och patetiskt värre. Tyvärr.

Kvinnliga soldater är inte löjliga.

Jag vill inte vara feminist. Jag vill vara kvinna. Och hade jag massor av pengar, då skulle jag åka till Hollywood och göra filmen om Ramba. Ramba är tvillingsyster till Rambo. Hon är också 62 år gammal nu och oerhört vältränad. Hela sitt liv har hon arbetat med psykologiskt försvar. För hon hade mycket lättare för sig i skolan än sin tvillingbror, som hade svårt med disciplinen och att läsa sina läxor. Men på äldre dagar, har Ramba - precis som sin bror - insett att det inte räcker med prat. Det är våld som gäller - aktivt motstånd. Så Ramba tar till vapen, hon också. Hon bekämpar orättvisor på brorsans vis. Nu gäller det, tänker hon. Och åker till världens oroshärdar. Och precis som hos brorsan ser man att hon har ett hjärta av guld som lyser. Hon är inte ett dugg löjeväckande - inte alls någon komisk tant som tappat greppet om sin kvinnlighet. Hon är en mogen kvinna med superkrafter. Vem ska spela Ramba i min Hollywoodproduktion? Kanske Meryl Streep? Men då får hon träna järnet... Nej, förresten: Helen Mirren får det bli.

Helen Mirren - "Ramba".

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner