| Robert de Niro i rollen som Travis Bickle i Taxi Driver. |
Igår visade SVT min favoritfilm - alla kategorier: Martin Scorseses Taxi Driver från 1976. Jag tror att detta måste vara en av de mest effektivt berättade filmerna som någonsin gjorts. Tempot i filmen är både snabbt och långsamt, hastiga klipp med långa, ibland smärtsamt långa, scener. Obönhörligt drivs huvudpersonen framåt mot det som man tror är en katastrof, en blodig skräckfinal, den totala urladdningen. Men den blodiga finalen är inte slutet, visar det sig, den är bara början.
| Mission accomplished. |
Filmen handlar om den sömnlöse vietnamveteranen Travis Bickle som försörjer sig som natt-taxi-förare i New York. På dagarna kör han runt i staden - ensam, iakttagande. Sova kan han ju ändå inte. På nätterna transporterar han nattens alla varelser - asfaltens och neonljusets jägare - mellan krogar, bordeller och slumbostäder. Travis Bickle är en ensam man - han verkar kommen från ingenstans, utan minnen, utan ord. Han vet inget om de koder som gäller för att vara delaktig och socialt anpassad. Han är i ordets verkliga bemärkelse en outsider.
| Taxin på väg i storstadsnatten. |
Inom honom växer ett allt starkare hat mot dessa nattens existenser. Travis ser dem som lägre stående, som en cancersvulst i staden. Långsamt, ordlöst börjar en vision ta form - att rensa staden från "slöddret". Han är den utvalde som fått detta stora uppdrag. Han köper vapen, tränar frenetiskt, koncentrerar hela sin existens på detta uppdrag. Och en dag kommer så situationen han väntat på. Blodbadet är ett faktum, tre människor dör - men handlingen blir ändå uppfattad som ett hjältedåd, eftersom han räddar en ung flicka undan ett liv i prostitution och drogmissbruk. Filmen hade kunnat sluta här. Men det gör den inte. Den slutar där den började. Med de sökande ögonen i taxins backspegel, den regnvåta asfalten, nattens fladdrande existenser. Travis Bickle kommer att mörda igen - upprensningsuppdraget har bara börjat.
Några namn slog mig när jag tittade på filmen igår: John Ausonius, Anders Behring Breivik, Peter Mangs. Ensamma män från ingenstans med ett uppdrag och en längtan efter stordåd. Vad driver dem? Hat? Revansch? Avund? Förtvivlan? Raseri? Längtan?
Här kommer Bernard Herrmanns tolkning av den nattliga stadens ödsliga själ - och den ensamme mannens: ledmotivet i Taxi Driver. (Jag vet att jag upprepar mig, men suggestivare filmmusik får man leta efter, den griper tag om hjärtat och släpper aldrig greppet.)
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar