Åldern sitter mellan öronen

Hur håller man sig ung? För gammal vill ju ingen bli. Det handlar inte bara om en rädsla för att bli hjälplös och vårdberoende - utan det handlar om rädslan för själva nedbrytningsprocessen i sig, förfulningen, krummandet, grånandet, skrumpnandet. Och till slut, förstås, finalen: döden. Den som ingen vill veta av, men som vi ändå vet att vi alla måste möta. Ingen kommer undan.

Det är tufft att bli gammal.

TV-kanalerna befolkas av det unga vackra folket som visar upp sig i helfigur. Men - en hel del TV-tid ägnas också åt att visa upp baksidan av ungdomskulten: skräcken för åldrandet. I många program visas hur människor - redan äldre eller på väg att åldras - genom olika ingrepp försöker stoppa nedbrytningen. Man lyfter lite här, skär lite där och sprutar in saker, både här och där.

Sylvester Stallones mamma. 60? 34? 83?

Att lura åldrandet verkar vara en jätteindustri - man lägger ned astronomiska summor. Och säkert mycket lidande. Och resultatet blir inte alltid det önskade. Är det verkligen möjligt att man föredrar att se grotesk ut, framför att åldras? Att se skrämmande ut? Konstgjord? För yngre blir man ju faktiskt inte.

Dolly Parton.

Tydligen är det möjligt, eftersom så många väljer detta alternativ. Men det paradoxala är, att ju mer man försöker dölja sina år, desto äldre ser man ut. Ju mer fixerad vid att bevara sin yta, desto mer skrumpnar den. Ju mer besatt av jakten på ungdom, desto hastigare förlorar man den.

Ikväll intervjuades skådespelaren och regissören Thommy Berggren i SVT. Han glittrar och sprudlar när han berättar om sina möten med teatermänniskor: Ingmar Bergman, Keve Hjelm, Alf Sjöberg, Bo Widerberg, Robert de Niro. Han dundrar - fortfarande med glittrande ögon - över bristen på socialt pathos hos dagens socialdemokrater. Vart tog de vägen, de där politikerna med ideal och visioner? Nu är det bara näringslivsanpassning som gäller, säger han upprört. Så berättar han om sin kärlek till föräldrarna och deras kamp för ett drägligt liv i det framväxande folkhemmet. Han berättar om sin ensamma barndom, om faderns alkoholism, inlevelsen i sina roller, sina förälskelser och om kärleken till de barn han fått sent i livet.

Thommy Berggren - ung och passionerad.

Livet lyser i hans bruna ögon. Alldeles i slutet av intervjun, framkommer det att Thommy Berggren är 76 år. Jag tror att jag hört fel. Det kan väl ändå inte vara möjligt? Men det är det - jag googlade alldeles nyss. Men jag tror att jag vet varför han ter sig så ung: han är uppfylld av ett stort intresse, ett uppdrag. Han är inte fixerad vid ytan - han borrar på djupet. Han brukar sitt känsloliv och sitt intellekt för att skapa något som är större än han själv. Tiden och åldrandet blir oväsentligt när man glömmer sig själv.

Kvällens slutsats: skit i knivar, botox och restylane. Det hjälper ändå inte. Det är mellan öronen åldern sitter. (På insidan, alltså.)


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner