| Rambo - outsider-cool? |
Vad är det som är cool egentligen? Är det att vara kall och tuff? Skitsnygg? Sexig? Visst - för vissa är det säkert det. För mig också - ibland.
| Barney Stinson - slips-nisse-cool? |
Men det som jag tycker är allra coolast - det är att våga bryta ny mark, bana ny väg. Våga göra något som man tror på, men som kanske ingen annan tror på. Det är att vara cool. Om det går åt fanders är man cool ändå - man försökte ju iallafall. Som vår nationalskald Verner von Heidenstam uttryckte det: "Bättre lyss till den sträng som brast, än att aldrig spänna en båge".
| Heidenstam - i mitten - på Blå jungfrun. Coolt?? |
Eller som någon annan djuping har sagt: "Man ångrar bara det man inte gjorde..." Det senare är nog en sanning med modifikaton. Man kan faktiskt göra mycket som man ångrar. Till exempel göra andra människor illa. Eller göra ödesdigra felval som leder till nederlag och förluster. Men - för att citera ytterligare en tänkare, min mormor (som var en mycket knepig kvinna): "Man ska inte ångra vad man gjort - för när man gjorde det, trodde man att det var det rätta." Detta är verklig klokskap. Man ska inte ångra, men däremot analysera. Då lär man sig av sina misstag och kan gå vidare - till nästa misstag.
| Gil Evans (1912-88) - supercool. |
Detta resonemang vill jag illustrera med ett musikstycke med den fantastiske orkesterledaren, arrangören och jazzpianisten Gil Evans (1912-1988). Han skapade nytt hela sitt långa musikerliv, samarbetade med musiker mycket yngre än han själv, men nyskapande på samma sätt, de också: Miles Davis, Jimi Hendrix och Sting. Gil Evans åldrades kroppsligt men knappast själsligt. Det är cool, tycker jag. Supercool.
Här kommer han - tillsammans med sin egen orkester och Sting - i ett av sina sista framträdanden, året före hans död: Shadows in the Rain.
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar