Hallwyl och IKEA

Jag gillar IKEA. Väldigt mycket. Det raka, rena och de vackra miljöerna man kan vandra igenom på varuhusen. Inbjudande, ljust och varmt. Jag njuter av att gå runt på IKEA - att åka dit är alltid roligt och bra fika har de också. Det var faktiskt det allra första jag gjorde när jag fått mitt körkort - att ta bilen till IKEA Barkarby och bara njuta. Att gå på loppisar däremot, är det värsta jag vet. Plötsligt blir jag väldigt trött och vill springa därifrån. Antikviteter, krusiduller, mönster och så kallad snickarglädje är inte min grej alls.

IKEA-bord - vackert med rena linjer.

Kanske beror detta på att jag som 14-åring pryade (praoa heter det numera) på ett museum i Stockholm som heter Hallwylska palatset. Det var alls inte så, att jag önskat att få göra mina två pryo-veckor där. Jag hade önskat helt andra arbetsplatser för min praktiska yrkesorientering - men blev placerad här, motvilligt.

Hallwylska palatsets fasad
mot Hamngatan i Stockholms city.

Hallwylska palatset är ett slags jättevilla som ligger mitt inne i Stockholm. Det byggdes någon gång i slutet av 1800-talet som bostad till familjen Hallwyl: pappa, mamma och några döttrar. Problemet var bara, att mamman led av ett sjukligt stort samlardille. (Hade mamma Hallwyl levat idag, hade hon förmodligen varit med i Outsiders.) Eftersom familjen var snuskigt rik - mamman härstammade från de norrländska träpatronerna - turnerade man runt i Europa och den förmodligen uttråkade mamman kunde "shoppa loss" i alla de stora metropolerna. Auktioner, loppisar och  utförsäljningar av alla de slag. Allt forslades hem till huset på Hamngatan. Orkade inte mamman själv, skickades maken ut på "hämtexpedition". Huset fylldes till bredden. Porslin, glas, mattor, möbler, fornfynd, smycken och gamla riddarrustningar. Till slut blev det pryl-kris och en person fick anställas för att bringa ordning i bråten och katalogisera allt. Efter mammans bortgång blev huset ett museum.

Måste dessvärre dammas ibland.

Min pryo-tid bestod i att damma Meissen-porslin, piska persiska mattor i storleken tio gånger tio meter, putsa silverpokaler samt riddarrustningar. Det var inte roligt. Jag led. Men sista dagen fick jag uppleva något jag aldrig kommer att glömma.

Wilhelmina von Hallwyl.

Längst upp på vinden fanns en korridor och längst in i den korridoren fanns en liten dörr som varit stängd i fyrtio år. Sista dagen på min pryo-tid öppnades den. Muséets chef ville ta reda på vad som fanns bakom den där dörren - och jag fick vara med. Det knastrade i låset när nyckeln vreds om. Dörren gled upp och en pust av damm och torra tapeter vällde ut. I det lilla rummet med ett fönster åt gården stod en stol - en mörkbrun stoppad karmstol - och en stor plåtkamin. I övrigt var rummet helt tomt. En total kontrast till det övriga huset. I detta rum hade mamma Hallwyl levt sina sista år. Sittande i den stora karmstolen framför kaminen. Gammal, ensam, sjuk och mycket, mycket frusen.

Kvällens slutsats: att samla prylar hjälper föga mot ensamhet, åldrande och sjukdom. (Undrar vad fru Hallwyl tyckt om IKEA? Troligen ganska/väldigt illa...)


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner