Insidan och utsidan

Vad är viktigt i livet - egentligen? Riktigt viktigt? Att man är snygg eller att man är en schysst och rättskaffens person? Att man har yttre framgång och mycket pengar eller att man arbetar med något som man tycker är inspirerande och mår bra av, även om detta inte gör en rik? Personligen tycker jag att svaret är givet: hellre vara schysst och må bra, än rik, snygg och (kanske) uttråkad.

Ansiktet utåt?

Men alla verkar inte tycka så, konstigt nog. Det verkar som att det har hänt något i vårt samhälle som vridit perspektiven. Det verkar faktiskt som att det är ytan som blivit så mycket viktigare än djupet. Om man ska spetsa till det lite, kan man säga att masken blivit värdefullare än ansiktet bakom den. Jag lyssnar ofta till vad mina tonårsdöttrar och deras kompisar pratar om - och det handlar nästan uteslutande om att vara vacker och att vara rik. Att resa till lyxiga turistorter långt bort, att köpa vackra kläder, att dejta den snyggaste killen och - när åldrandet börjar göra sig påmint - göra kirurgiska justeringar av eventuella skönhetsfel. Och det gäller att börja i tid, så att inte förfallet hinner ikapp en.

Tiderna förändras...

När jag var riktigt ung var det nästan tvärtom. Att alltför mycket pyssla med sitt yttre ansågs omoraliskt och nästan lite syndigt. Om man ville framstå som seriös, djup och insiktsfull, gick det absolut inte att sminka sig och intressera sig för mode. En tänkande person kunde inte ha långa naglar med rött lack på. För att bli tagen på allvar, var det "kultur-uniformen" som gällde; mörka kläder, diskreta - gärna en svart eller mörkgrå polotröja. Då var man garanterat seriös - en tänkare att räkna med.

Peter Handke - en av min ungdoms stora idoler
och alltid klädd i "kultur-uniform".

Själv gick jag med hull och hår in för kulturuniformen. Mörka kläder, åtsittande, asketiska. Gärna kängor - svarta förstås. Inget bjäfs, sjalar eller koftor. Och absolut inget nagellack... Det värsta är, att jag inte lyckats lämna detta stadium. Jag har pinsamt nog fastnat. Jag sitter fast i kulturuniformen, som numera verkar vara helt out-of-date, ett fornfynd från bronsåldern.

Googlar man på "kulturknutte" kommer denne man upp.
Jag vet inte vem han är, men han ser väldigt seriös ut.

Stolt hävdar jag min rätt att gå klädd i gamla jeans och svarta tröjor. Och jag hävdar med en galnings envishet: att insidan är viktigare än ytan, att själens välbefinnande är viktigare än alla pengar i världen och att skönheten kommer inifrån. Och ärligt talat, vem skulle inte föredra en trevlig fuling framför en elak snygging??


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner