Idag var det dags igen, att ta farväl. Jag övar ofta på konsten att ta adjö, eftersom jag långpendlar mellan mina familjer. Maken på Öland och barnen i Stockholm. Ungefär en gång i veckan övar jag. Det heter ju att "övning ger färdighet" och det stämmer alldeles säkert när det gäller pianospel, bilkörning, matlagning och jazzdans - men inte när det handlar om att säga adjö. Inte för mig iallafall. Det blir allt svårare.
Gösta Bohman vid rodret. |
Mitt förhållande till moderater och högerpartister är kanske inte det bästa. Men den gamle partiledaren Gösta Bohman - han som gick med kniv och blev svärfar till Carl Bildt - har sagt en sak, som blivit en ledstjärna för mig. (Den andra ledstjärne-formuleringen står Jesus för.) Gösta Bohman var gift med en kvinna som hette Gunnel och var bibliotekarie. De var gifta länge - ända till hon avled i alzheimers sjukdom, något som tog maken mycket hårt. En gång, medan hustrun ännu levde, blev Gösta intervjuad i TV och ombedd att ge ett gott råd för hur man vårdar sin kärlek och får sitt äktenskap att hålla länge. Då sa Gösta: "Låt aldrig solen gå ner över din vrede."
"Låt aldrig solen gå ner över din vrede." |
Vilken klok man! Gå aldrig till sängs med ilskan kvar i kroppen och själen. Red ut det som skorrar, innan det blir dags att försöka sova. Annars kanske ilskan växer under natten och invaderar tankar och känsloliv - alldeles i onödan.
Nu brukar maken och jag inte gräla. Men - att ta farväl och inte mötas på tio dagar är nästan som att sova. Och för att möta sömnen/frånvaron måste det som inte känns alldeles klockrent redas ut innan det blir dags att säga "hej då" och "vi ses". Det är därför det är så svårt att ta farväl. För ofta finns det något litet frågetecken som ligger och vinkar någonstans. "Varför sa jag så?" "Vad menade han med det?" "Tänk om han tror att jag menade att...?" Sådana där små frågetecken som alltid vinkar - här och där, hela tiden. Om man alltid är tillsammans har man tid att räta ut de små frågetecknen - men om man inte är det, då går ju inte det. Inte lika lätt iallafall. Vad gör man med de små krokarna då? Rätar ut dem, förstås. Precis som Bohman skulle göra.
Väntar på att bli uträtade. |
Nu är jag inte Gösta Bohman - vill inte vara det heller - men jag får väl travestera honom och skapa ett nytt gott råd: "Räta ut alla små frågetecken - hur små de än är - innan det blir dags att säga adjö."
Livet är bäst när det är klockrent - fast det är det ju sällan.
Men här kommer något absolut klockrent: den fantastiske violinisten Nigel Kennedy. En outsider och en brinnande artist med en hisnande bred repertoar. Här spelar han Bach, första satsen i dubbelkonserten får två violiner. Tala om att "rocka fett".
PS 1. Gösta Bohman var moderat, men han tyckte mycket om Olof Palme. Ett stort plus i kanten från mig!
PS 2. Jesus brukade säga: "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem".
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar