måndag 11 mars 2013

Soundtracks och att förstärka känslor

Igår skrev jag om "soundtracks för våra liv". För jag tror att många av oss behöver musik som ackompanjerar vårt levande och vår kamp. Musik som liksom förstärker våra känslor, förklarar dem för oss - sorgen när vi är ledsna, vreden när vi är arga, glädjen när vi är lyckliga. Jag tror mer på en förstärkande än på en tröstande inverkan faktiskt. Att lyssna till glada toner när man är riktigt ledsen och nedstämd är nog inget framgångskoncept. Man vill snarare ner i mörkret och bearbeta, än upp i ljuset och försöka glömma. När man är ledsen känns det lättare med höstmörker, dimma och regn än med strålande sommarsol.



Michael Jackson's Bad. En toppenlåt när man är arg.
Lyssnar man på den, blir man ännu argare och det är härligt.

Men jag tror att ett förstärkande kan vara farligt också. Vi kan fastna i ett känsloläge, tappa fotfästet eftersom musiken är en så oerhört stark och suggestiv kraft. Vi kan riskera att förlora verklighetskontakten. Kanske. När jag var ung pågick en ganska hätsk debatt om faran av att låta barn titta på våldsinslag på TV. De kunde ta intryck och bli våldsbenägna och aggressiva, trodde man. Kanske är det så. Men jag är ganska säker på att riktigt aggressiv musik kan locka fram det våldsamma inom oss - mycket effektivare, eftersom musik liksom kan gå in i känslolivet utan att passera intellektet.


En strandscen ur Luchino Viscontis Döden i Venedig.

När jag var tolv år gick jag på bio med min pappa för att se den nya filmen Döden i Venedig. Jag minns att jag tyckte att det var en alldeles fantastisk film. Jag var alldeles uppfylld av de vemodiga bilderna på en stad i förfall - på människor i förfall, på en kultur i förfall. Filmbilderna andades undergång och nästan lite förruttnelse och jag var djupt fascinerad. Men störst var ändå upplevelsen av musiken. Gustav Mahlers Adagietto ur den femte symfonin fullständigt golvade den romantiska tolvåringen. Den musiken kom sedan att prägla hela min tidiga ungdom - på gott och ont. Mahler blev "the soundtrack of my youth". Mörkt, vemodigt, nostalgiskt och stundtals nästan skruvat hyperromantiskt. Jag klädde mig i svart, himlade med ögonen, tände ljus och skrev konstiga dikter och noveller och längtade tillbaka till en miljö och en tidsålder jag aldrig upplevt men dyrkade: förra seklets Wien.

Här kommer den musiken - tolkad av gårdagsinläggets huvudperson: Georg Solti. Orkester är Chicago Symphony Orchestra.



Nu tittade jag nyss på TV (Molanders) och fick uppleva ett annat soundtrack - musiken ur Spielbergs film Schindler's list. Återkommer!!


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar